Aldrig ge upp

Det känns som att detta är de enda jag gör om dagarna (en stor del iaf) nuförtiden. Om det inte är att träna handen så är man begränsad av den. Men vad ska man göra? Det är bara att ”bita i det sura äpplet”, göra det, kämpa på och se mot ljusare tider. Mer kan man inte göra. Alltid har vi med och motgångar som kommer och går, vi får bara försöka göra det bästa av det och ALDRIG GE UPP.

Nu är det säkert en del av er som håller med mig och en del som inte riktigt gör det. Eller kanske rättare sagt tycker det mest bara låter klyschigt och irriterande. Att det är "bara", när det kanske egentligen inte är så "bara" i den verkliga vardagen. Och det vet jag, för det är inte ”bara” att vara kroniskt sjuk. Sen vet jag inte heller om det var rätt ord att använda i sammanhanget, men ni förstår säkert vad jag menar.

Det är i alla fall efter den inställningen jag försöker leva, så långt det går och är möjligt i alla fall. För vad ska jag annars göra? Visst finns det stunder som inte alls är roliga, men som man bara måste ta sig igenom. Så är det för alla. Frågan är bara hur man ska orka ta sig igenom de där gångerna när det är som jobbigast, hur? Vad gör man? Hur ska man handskas med det? Det är de som är det svåra.

Eftersom det är ofta då dem här frågorna som ”När ska det vara nog?”, ”När ska jag få en lugn stund?” och ”När ska det sluta hända en massa saker?” kommer smygandes. Så är det för mig i alla fall. Men som ni märker så kan listan med funderingar bli lång.
Men då är det en fråga jag ofta försöker ställa mig själv, en fråga som min kurator förut lärde mig för några år sedan. Som jag kunde ta till för att få tankarna mer mot ett positivt spår. Det var ”Får jag något svar, på alla frågor?”. I stort sett alltid blev svaret ”Nej”. För det finns inget svar. Det är frågor ingen kan svara på, inte utan att t.ex. säga ”Det får vi vänta och se” eller ”Det borde vi se eller veta mer om ett x antal veckor” osv. Den eviga ovissheten.
Det hon då menade med det var, varför lägga energi och en massa tid på funderingar som jag egentligen inte kommer få något svar på. Det tar och stjäl bara en massa energi. Det var väl poängen med det hela, och det tycker jag hon har rätt i. Sen ibland funkar det att tänka så och ibland inte, men det har i alla fall hjälpt mig ibland.

Sen måste jag ärligt säga att jag känner mig så grymt tacksam och glad över att jag sällan får dem här allra jobbigaste stunderna psykiskt. Det har hänt vid/under vissa perioder, men då har det oftast varit i samband med någon av dem större fotoperationerna. När det varit som allra jobbigast. Speciellt efteråt då allt har lugnat ner sig lite, och man har kommit förbi den där fasen då man bara ska hålla sig flytande och klara dagen. Då allt kommer över en vad man har varit med om.

Men jag tror ändå jag överlag har klarat mig rätt bra på den fronten, psykiskt alltså. Men då har det för min del varit att jag istället haft mycket värre besvär och problem fysiskt. Samtidigt som psyket och kroppen såklart går lite hand i hand. Men det är svårt. Varför vet jag inte riktigt, men mycket tror jag beror på min väldigt hjälpsamma och stöttande familj, samt människorna jag har omkring mig. Utan dem hade det inte gått, det kan jag ärligt säga. Då hade jag mycket troligt varit i en helt annan situation än nu tror jag. Hur eller vad vet jag inte riktigt, men det hade i alla fall inte varit som nu. Så jag är grymt lyckligt lottad måste jag säga, som har dem!

Sen har jag alltid blivit puchad och stöttad med att "det här ska vi klara!", "det här gör vi tillsammans" osv. Det har inte funnits något annat alternativ på kartan, förutom att ”det här ska vi bara ta oss igenom”. Och det är jag väldigt tacksam över, att jag har blivit uppväxt så. För den inställningen har hjälpt mig att lättare komma in på ljusare tankar, att man måste kämpa, samtidigt som man också måste få vara ledsen och besviken på situationen. För det går upp och ner, det gör det för oss alla. Så är det bara.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229