Ångesframkallande

Detta moment är något jag inte gillar. Men jag måste ändå göra det varannan vecka, och det värsta är att jag MÅSTE. Jag måste fördela dem där dosetterna. För om jag inte gör det så fungerar jag inte. Inte alls bra i alla fall, så för mig är det en nödvändighet för att jag överhuvudtaget ska fungera, för att min kropp ska fungera och må bra. Oavsett hur gärna jag än bara vill slänga dem i soptunnan.

Hela momentet med att göra och fördela mina mediciner har blivit som ett stort ångestframkallande ”måste”. Jag tror framförallt det beror på att det är så mycket tabletter totalt, och jag vill inte ha dem. Jag vill inte ta dem, men jag måste. Men sen upplevde jag ändå den här gången att det gick lite bättre. Men det är nog också för att jag börjar se att det inte är lika proppat i facken som tidigare med tanke på att jag ändå har börjat kunna sänka en utav mina medicinsorter som jag tar för nervvärken. Och det känns ju otroligt bra och motiverande till att det är möjligt och värt allt slit med abstinenskänningar och så.

Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker det känns hemskt. Hemskt att det är så mycket tabletter jag tar varje dag för att jag som sagt bara ska fungera ”normalt”. Stundvis känns det bara orättvist och förjävligt. För det blir ju också att man funderar på vad alla tabletter kan göra med kroppen i längden. Men jag försöker ändå känna mig trygg med att läkare har sagt att så länge kroppen behöver medicinen så är det ingen fara. Då tar kroppen upp det på rätt sätt. Sen är det väl såklart alltid individuellt som med allt här i världen.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229