Mardrömshelg + lite positivt

Hej fina ni!

Här kommer inlägget jag pratade om angående förra helgen som var en riktig mardröms-historia. Den var inte att leka med och som jag hoppas att jag aldrig kommer behöva uppleva igen. Sen hade jag en trevlig stund där på fredagkvällen och på lördag under dagen.

Min förra helg började bra. På fredagen började den med en riktigt mysig familjemiddag. Anna var redan här sedan efter hon slutade jobbet och kom sedan ner till mig efter det. Sen strax därefter kom mamma och pappa som hade köpt med sig MAX-mat, så vi åt mat tillsammans alla fyra. Mamma hade även bakat hemmagjorda semlor som jag tålde, och som vi alla fikade på till efterrätt. Det var riktigt mumsigt och mysigt! Mamma är så duktig på att baka.

Under lördagen hade jag besök av Alicia och henne son Lucas, samt Nathalie och Anna. De hade köpt med sig lunch så vi åt tillsammans. Det var trevligt. Väldigt roligt att dem kom förbi och hälsade på.

Kolla vilket fin teckning jag fick av Lucas som han hade ritat av mig. Så himla gulligt av honom. Finaste Lucas!

Sen däremot kring middagstid började helvetet kan man säga. Jag började få riktigt ont i foten som bara eskalerade. Det tog liksom aldrig slut. Det värsta var att vi inte fick stopp på det, utan det blev bara värre och värre och ingenting hjälpte. Det var allt från morfin i tablettform, till morfin direkt in i blodet osv. Det ville verkligen inte ge med sig.

Sen var det kring midnatt trodde vi att det började lätta, så jag skickade hem Anna kl.01:20. Men sen tog smärtan sig en omstart. Det eskalerade på nytt och Anna och pappa kom tillbaka till sjukhuset. De var kvar hela natten och stöttade mig. Efter flera försök med olika smärtstillande så höjde dem tillslut upp smärtstillande pumpen kl.03:00 till 14ml/h också fick jag 2 st oxynorm (snabbverkande morfintabletter). Det var sista försöket innan de eventuellt skulle börja diskutera en nervblockad. Men som tur var så somnade jag då äntligen till.

Däremot sov jag kanske max 1 timme totalt den natten, men det började äntligen lägga sig lite så jag började kunna slappna av. Det som var så extremt jobbigt var att jag hade sådant smärtgenombrott som höll i sig i ca 12 timmar. Så efter det var jag totalt slut kan jag lova. Då hade jag inte mycket energi kvar, så under söndagen blev det en hel del vila. Jag sov bara större delen av dagen och försökte återhämta mig.

Anna åkte hem vid kl.10 då på söndagen, medan pappa stannade kvar hos mig. Sen kom mamma på eftermiddagen och var hos mig under kvällen. Så sammanfattningsvis kan man säga att det var en riktig pers förra helgen. För innan det smärtgenombrottet hade jag smärtpumpen på betydligt lägre. Hoppas eran var bättre, KRAM!

Gillar

Kommentarer

Gårdagens röntgen X2

Igår hade jag en rätt fullspäckad dag för att ligga inlagd på sjukhuset tycker jag. För jag har fortfarande inte fått kommit hem. Igår (torsdag) var det prick 3 veckor sedan allting hände (ni kan läsa mer om det här) och idag (fredag) 3 veckor sedan jag blev inlagd. Det som stod på agendan igår var två olika typer av röntgenundersökningar. En för att kolla vinkeln på mina ben, framförallt höger. Det eftersom mitt högra knä har börjat vikt sig mer och mer inåt och underbenet utåt (för att inte tala om värken), och sen skulle jag göra en annan röntgenundersökning på högerknät samt underbenet på samma ben.

Den första undersökningen var på ”vanliga” röntgen, och den andra undersökningen var en magnetkameraundersökning (MRT) som jag gjorde vid lunchtid.

Den första röntgen jag gjorde igår var den ”vanliga” röntgen, alltså slätröntgen som är bland den vanligare. Den som man oftast gör när man bl.a. kanske misstänker fraktur eller liknande. Den hade jag tid för att göra redan kl.08 igår morse. Men de gjorde på lite annat sätt den här gången med hur jag skulle stå och så, i och med att de ville kolla en annan grej. Men nu ska det i alla fall bli himla intressant att höra vad det visar, för det lät som att jag skulle få något typ av svar under ronden idag.

Pappa kom och var faktiskt med under den här undersökningen, och tur var väl det. För det var inte det enklaste att ta sig upp på den platån. Men pappa lyfta upp mig på den, och var med under hela undersökningen. Så det kändes tryggt! För annars vill jag helst inte att någon annan rör mig som jag inte är ”van vid” och känner mig trygg med efter allt som hänt här på sjukhuset. Så det var skönt att ha honom där!

Däremot, det värsta för mig och som var den egentliga orsaken till att han var med var för att det var just precis där allting hände med fötterna. På röntgen då när jag blev klämd.

Jag fick lite smått panik redan i torsdags sent på eftermiddagen när jag fick reda på att jag skulle dit tidigt som igår (fredag) på morgonen, just för att åka tillbaka precis dit och göra den här undersökningen. Men jag tror det var mer oro och panik över själva platsen än själva undersökningen i sig.

Visst hade vi kunnat skjutit upp undersökningen, men jag kände samtidigt att jag bara ville få den gjort. Få det överstökat helt enkelt. För det kändes samtidigt väldigt viktigt för mig att få den här undersökning gjord så jag får veta. Få svar på vad det är med knät. Om röntgen har något svar eller förklaring på det hela vill säga. Sen också för att jag inte vill åka dit igen.

Sen tror jag även det kan vara bra för mitt psyke och bearbetning att faktiskt vara tillbaka på platsen där allting hände, och vara med om en undersökning som gick bra och inte katastrof som sist. För undersökning gick ändå bra igår trots all anspänning kring det igår. Däremot tror jag att det alltid kommer sitta i mig att röntgen inte är min favoritplats att befinna mig på.

Vilket som så blev i alla fall båda undersökningarna gjorda, vilket var huvudsaken. Magnetkameraundersökningen blev lite försenad, men det berodde på att det hade dragigt ut en del på tiden med den tidigare patienten. Så nu är det bara svaret kvar. Sen var det även skönt att det löste sig så de kunde göra röntgen på underbenet på samma gång igår under magnetkameraundersökningen. För det var något min reumatolog gärna ville ha en extra bild på när jag ändå skulle göra en röntgen på knät. Däremot var det lite trassel kring remissen, men det löste sig, så det blev en röntgen på underbenet också.

Gillar

Kommentarer

Uppdatering- Inlagd dag 17

Det har varit väldigt tyst här på bloggen de senaste dagarna och över helgen. Det är pga att jag inte alls har mått bra. Det har rent ut sagt varit en skithelg, så jag hoppas ni har överseende med det. Jag är lite mer aktiv gällande vad som händer och sker på Insta-story för er som vill följa mig mer där, även om jag försöker uppdatera här så ofta jag kan. Min Instagram är @elinnhellgren för er som kika in där. Jag har även gjort en "mapp" under händelser (i profilen på Instagram) där det står "Sjukhusvistelse". Där kan ni se hela förloppet från start om vad som har hänt den senaste tiden, och hur det går för mig under dagarna.

Just nu har det gått 18 dagar sedan själva olyckan på röntgen hände, och 17 dagar sedan jag blev inlagd (fredag den 31/1-20) på ortopeden. För er som inte har följt med helt från början angående varför jag ligger på sjukhus, är det för att jag har råkat ut för en vårdskada på röntgen. Jag var där för att göra en ståenden röntgen av mina knän då mina fötter samtidigt blev klämda mellan golvet och röntgenapparaten. Tyvärr var det min högra fot som fick ta största smällen och som jag dessutom har haft allra mest besvär ifrån, redan innan det här hände.

Det som är ett stort problem just nu är att vi inte får ner svullnaden på den högra foten. Jag är i stort sett sängliggandes, eftersom jag måste ha foten/fötterna i högläge så mycket som det bara går. Jag kan sitta uppe kortare stunder, men då pratar vi kanske max 15 min innan jag måste upp med dem högt igen. Det är som en sprängande känslan i foten. Ibland (eller i stort sett hela tiden) känns det som att man bara skulle vilja sticka hål på foten så svullnaden och trycket kunde få lätta. Jag kan nästan förklara det som att man stasat av foten med ett sånt här band som man har när man tar blodprov, och sen låter man det sitta tills armen är helt bortdomnad. Tillslut så lägger sig den där stickande känsla och blir istället till en sprängande och dunkande känslan istället. Det är lite så det känns, om man ska försöka relatera till någonting.

Styrkan i smärtan varierar beroende på vad jag gör. Om jag t.ex. ska sitter uppe och ska äta, eller går på toa. Hemskt ont gör det i alla fall, för huden blir ibland så pass svullen att den blir alldeles blank och glänser. Vissa stunder ser det nästan ut som att den ska spricka. Den stora blånaden som blev efter smällen har blivit minimalt bättre, men det är sjukt att den fortfarande sitter kvar så pass mycket trots att det ändå gått så lång tid.

Det som är väldigt frustrerande just nu är att det känns som att allting bara står helt stilla. Då syftar jag främst på den högra foten gällande blånaden, värken, svullnaden och den extrema sprängkänslan i foten. Sen tycker jag det är så konstigt att vi inte har nått vändpunkten mot det bättre än. Det är extremt frustrerande, för det har ändå gått nästan 2,5 vecka nu.

Det var en liten uppdatering. Jag tänkte försöka skriva ihop hur helgen har varit i ett separat inlägg, för det var en riktig mardröms-historia.

Ha det så bra tills vi hörs igen, KRAM!

Såhär såg foten ut efter frukosten idag. Inte vacker för fem öre..!

Gillar

Kommentarer