Min sjukdomshistoria # 4

2013-09-14 16:01:00 Här kommer fortsättningen på den tredje delen av "min sjukdomshistoria", den tredje delen kan ni läsa här Från början när jag fick beskedet om att fötterna behövde opereras ställde jag in mig på att det var två operationer som behövde göras och sen skulle det vara bra. Jag skulle kunna gå igen som mina kompisar, och inte behöva släpa på rullstolen och framförallt slippa värken. Operationerna var bara något jag var tvungen att ta mig igenom om jag ens ville kunna gå igen. Men nu sitter jag här och har gjort sammanlagt tre stora fotoperationer. Men det är fortfarande inte bra. I och med steloperationerna har jag fått mycket högre belastning på framfötterna, eftersom jag inte kan röra fotlederna. Det har gjort att jag ständigt får nya inflammationer i de främre lederna samt tårna och det har resulterat i att jag har mycket värk. Jag kan inte gå långa sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen. Det är väldigt frustrerande att fötterna aldrig vill bli bra. Trots att man har genomgått tre riktigt jobbiga och smärtsamma operationer. Ibland undra man bara hur mycket man ska behöva kämpa, bli lite bättre och sen få bakslag igen. Om och om igen. Från början trodde vi som sagt att jag bara hade två operationer framför mig. Det var det vi ställde in oss på, men det sluta med att jag var tvungen att göra en tredje operation och det tog hårt. Det krävs mycket av en, både fysiskt och psykiskt när man går igenom en operation. När den tredje operationen äntligen var gjort, och jag hade börjat komma upp på benen, kände jag bara "nu är jag äntligen klar!". Strax därefter började jag få ont i en annan led i foten och det visade sig vara en skruvspets som låg och skavde mellan en led. När jag väl hade fått bort skruven och den smärtan hade försvunnit började jag kunna se ljuset och få hoppet tillbaka om att de skulle bli bra. Jag hade "bara" den långa rehabiliteringen kvar med att träna upp musklerna igen. När jag började kunna komma upp på kryckorna i vintras började jag verkligen inse att allt jag har kämpat för inte är så långt bort. Men nu under våren har det bara gått utför. Ju mer jag började komma upp på kryckorna, ju fler inflammationer fick jag i tårna och framfötterna. Värken blev bara värre och nu kan jag inte gå längre sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen. Det är som att det aldrig tar slut. Så nu står jag där igen, med ett par fötter som inte fungerar. Jag har fått kämpat och kämpat och har fortfarande inte kommit till målet om att kunna gå utan att värken ska ta över. Men kampen fortsätter och någon gång ska jag nå mitt mål! Även om det kan kännas väldigt långt bort ibland.

Min sjukdomshistoria

Gillar

Kommentarer

Min sjukdomshistoria # 4

Här kommer fortsättningen på den tredje delen av "min sjukdomshistoria", den tredje delen kan ni läsa här

Från början när jag fick beskedet om att fötterna behövde opereras ställde jag in mig på att det var två operationer som behövde göras och sen skulle det vara bra. Jag skulle kunna gå igen som mina kompisar, och inte behöva släpa på rullstolen och framförallt slippa värken. Operationerna var bara något jag var tvungen att ta mig igenom om jag ens ville kunna gå igen. Men nu sitter jag här och har gjort sammanlagt tre stora fotoperationer. Men det är fortfarande inte bra.

I och med steloperationerna har jag fått mycket högre belastning på framfötterna, eftersom jag inte kan röra fotlederna. Det har gjort att jag ständigt får nya inflammationer i de främre lederna samt tårna och det har resulterat i att jag har mycket värk. Jag kan inte gå långa sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen.

Det är väldigt frustrerande att fötterna aldrig vill bli bra. Trots att man har genomgått tre riktigt jobbiga och smärtsamma operationer. Ibland undra man bara hur mycket man ska behöva kämpa, bli lite bättre och sen få bakslag igen. Om och om igen.

Från början trodde vi som sagt att jag bara hade två operationer framför mig. Det var det vi ställde in oss på, men det sluta med att jag var tvungen att göra en tredje operation och det tog hårt. Det krävs mycket av en, både fysiskt och psykiskt när man går igenom en operation. När den tredje operationen äntligen var gjort, och jag hade börjat komma upp på benen, kände jag bara "nu är jag äntligen klar!". Strax därefter började jag få ont i en annan led i foten och det visade sig vara en skruvspets som låg och skavde mellan en led. När jag väl hade fått bort skruven och den smärtan hade försvunnit började jag kunna se ljuset och få hoppet tillbaka om att de skulle bli bra. Jag hade "bara" den långa rehabiliteringen kvar med att träna upp musklerna igen.

När jag började kunna komma upp på kryckorna i vintras började jag verkligen inse att allt jag har kämpat för inte är så långt bort. Men nu under våren har det bara gått utför. Ju mer jag började komma upp på kryckorna, ju fler inflammationer fick jag i tårna och framfötterna. Värken blev bara värre och nu kan jag inte gå längre sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen. Det är som att det aldrig tar slut.

Så nu står jag där igen, med ett par fötter som inte fungerar. Jag har fått kämpat och kämpat och har fortfarande inte kommit till målet om att kunna gå utan att värken ska ta över. Men kampen fortsätter och någon gång ska jag nå mitt mål! Även om det kan kännas väldigt långt bort ibland.

Gillar

Kommentarer

Min sjukdomshistoria # 3

2013-09-14 14:14:00 Här kommer min tredje del i "min sjukdomshistoria", den andra delen kan ni läsa här Fötterna har ju som sagt varit den delen som har fått tagit mest stryk på grund av sjukdomen. Jag har haft problem med fötterna så länge jag kan komma ihåg men det var inte förrän på högstadiet dem blev ett riktigt problem för mig. Jag behövde använda rullstolen mer och mer, i perioder både inomhus och utomhus. Värken blev snabbt sämre och kortisonsprutorna hjälpte inte. Jag hade ständigt inflammation i fotlederna och värken blev bara värre och värre. Det var inte förrän våren när jag gick i nian som vi fick beskedet om att allt brosk i leden var förstört och att jag bara gick och nötte ben mot ben i båda fotlederna. Det såg dem via en slätröntgen när jag stod upp. Det kom som en chock, men samtidigt så förklarade det alla knakningar och framförallt värken. Tidigare fick jag bara förklaringen att det var senor som hoppade, vilket i sin tur resulterade i alla knakningar och smärta, men där hade de minsann fel. Samtidigt som det kom som en chock var det skönt att höra vad all värk berodde på. Det som hade hänt var att fotlederna hade blivit så förstörda av ledinflammationerna att allt brosk förstördes och jag blev tvungen att steloperera båda fötterna. Eftersom jag inte hade något brosk kvar i fotlederna så gjorde det att jag nötte ben mot ben varje steg jag tog i fotlederna. Det knakade varje steg jag tog och när jag gick i trappor lät det som torra träpinnar som knäcktes. Att de är stelopererade betyder att jag inte alls kan röra på fotlederna, varken uppåt eller neråt, inte heller sidledes. Utan jag kan bara röra framfötterna och tårna. November -10 gjorde jag min första steloperation. Jag har sammanlagt gjort tre stora fotoperationer och en mindre där de tog bort en skruv som skavde. Den senaste stora fotoperationen jag gjorde var i maj -12. I och med att fötterna var så pass förstörda gick det inte att sätta in en protes, d.v.s. en ny fotled, så det som kunde göras var att steloperera, som i sin tur gjorde att jag aldrig mer skulle kunna röra på fotlederna. Det känns förjävligt att det behövde gå så långt innan de kom på vad det var som gjorde så ont i fötterna. Att man redan som 15 åring ska behöva få beskedet om att man måste steloperera båda fötterna för att dem ser ut som dem gör. Det är mest bara frustrerande att man ska behöva gå igenom något sådant. Att man blir tvingad till att gå igenom operationer för att slippa värken och förhoppningsvis kunna gå igen. Fortsättning följer...

Min sjukdomshistoria

Gillar

Kommentarer