"...kan faktiskt läka några små hål"

Jag har haft nervsmärta i framförallt min högerfot sen jag fick en nervskada i den för några år sedan. Båda mina fötter blev ju förstörda för många år sedan pga det reumatiska, men det är framförallt höger foten jag har haft mest problem med efter operationerna, om jag tänker på just nervsmärtan.Jag har även en konstaterad nervskada i den högra foten som är från fotledshöjd och ner. Som tur är har det blivit bättre med åren sen dem blev helt fri från ingrepp. Men det har tagit tid. Själva nervskadan i sig har inte blivit bättre, eftersom det är en skada som är permanent men själva nervsmärtan kan jag uppleva är det.
Det jag märker är att jag upplever att det har blivit stabilare sen den har fått chansen att "vila". För tidigare opererade jag fötterna både en och ibland två gånger per år, vilket gjorde att den inte har fått läkt helt och hållet. Utan mest bara på ytan känns det som nu i efterhand.

Därför vill jag säga till er som kanske tycker det känns rätt hopplöst och väldigt jobbigt med er nervsmärta just nu, att det kan bli bättre. Jag säger inte att det kommer bli det, men minsta lilla förbättring som kan bli är man ju glad över, för nervsmärta är rent ut sagt vidrigt. Det är verkligen en typ av värk som tär på psyket och orken.
Så försök ha tålamod. Lättare sagt än gjort, jag vet men försök. Speciellt om det inte har hunnit gått så lång tid efter er senaste operationen än.
Nervsmärta är rent ut sagt vidrigt, men tiden kan faktiskt läka några små hål.




För mig har det tagit 3-4 år sedan jag gjorde min senaste operation på ena foten. Sen har jag gjort en hel del andra operationer på andra ställen, men det har inte blivit som med fötterna. Jag tror mycket handlar om att kroppen måste få tid att läka det den både varit med om, och sen försöka lära sig leva med det som blivit permanent. Det tar tid, så är det bara. Det finns ingen genväg, ingen jag har hittat i alla fall. Sen är ju allt såklart väldigt individuellt och beroende på vad man har fått för nervpåverkan eller nervskada. Det ska man inte glömma.

Men om jag bara tänker i mitt fall där jag både har fått allodyni (överkänslighet på huden) blandat med att jag har tappat känsel helt på vissa ställen, och har en värk som går inuti foten. Det är som två delar. En del som är mer ytligt på huden, och en del som är mer inuti foten. Den delen som är mer inuti foten har ju även gjort att jag t.ex. inte kan spreta med tårna, eftersom den rörelsen inte fungerar. Plus värken såklart.



Vid mina två senaste stora fotoperationer som jag gjorde blev det rätt drastiskt att jag lärde börja äta medicin pga nervsmärtan som uppdagades, samt öka till en rätt hög dos. Sen efter det har jag fått prova mig fram till rätt dos som har hjälpt så jag ska orka med vardagen. Det har varit väldigt tufft, för jag har snarare behövt höja dosen än kunnat sänka den. Det har liksom inte gått. Men nu har jag ätit samma mängd i några år fram tills nu i våras.
Då fick jag för mig att jag ville börja prova trappa ner medicinen. Jag har försökt lite smått tidigare, men det har inte gått. Men nu ville jag göra ett nytt försök.

Sen har det gått lite sisådär. Jag hade precis lyckats sänka ner två tabletter ganska så precis innan jag opererade handen i mars, men då blev jag ganska snabbt tvunget att höja tillbaka den dosen igen pga smärtproblematiken som blev efteråt. Men nu är jag äntligen tillbaka på den banan igen, och har kommit ner till samma dos som innan handoperationen. Sen nu i söndags var det äntligen dags för ytterligare en sänkning. Tidigare har jag gjort en sänkning med 100mg vid två tillfällen. Och då har jag sänkt 100 mg vid lunch och tagit så i två veckor och sen när det kändes bra så gjorde jag ytterligare en sänkning med 100mg fast vid kvällen.

Det gick faktiskt över förväntan nu andra gången efter handoperationen när jag har försökt sänka medicinen. Jag har knappt märkt av det. Därför valde jag nu i söndags att göra en sänkning med 200mg vid lunch istället för 100mg, och hittills har det ändå gått rätt bra. Visst känner jag av det mer än dem andra två sänkningarna, men det är ändå hanterbart. Jag tänker att kroppen bara behöver vänja sig och få lite tid till det, så kan jag förhoppningsvis göra ytterligare en sänkning sen igen längre fram och prova när det här känns bra.
Men det gäller att inte ha för bråttom, hur bra man än tycker att det går. Jag har rätt svårt för det, för när det går bra vill jag bara köra på. Men då är det bra att jag har min smärtsjuksköterska som stoppar mig lite där. För det vore inte roligt om jag fick ett bakslag. Då får det hellre ta lite tid.



Men för att komma dit jag ville med det här inlägget, försök ha tålamod, hur jobbigt och svårt det än känns. Jag vet precis hur det är, för jag har själv varit där och är där fortfarande. Men hoppet är det sista man ska släppa. Det brukar alltid lösa sig på ett eller annat sätt. Jag vill bara försöka ge er lite mer hopp om att tiden också faktiskt kan göra att det läker. Sen vet man aldrig i vilken mängd eller utsträckning, det vet inte jag med mina fötter heller. Men det jag vet är att det i alla fall har blivit en liten förändring som är mycket värt för mig.
Sen har jag en extremt lång väg kvar som säkert kommer ta år. Eftersom det tar tid med försök av nedtrappningar osv, men jag hoppas i alla fall att jag ska kunna fortsätta trappa ner. Det vet jag ju inte, men jag tänker i alla fall försöka. Sen kanske det inte går att hålla på hela tiden, men periodvis kanske.

Så sköt om er, och lycka till med era nedtrappningar och nervskador! Ni är grymma! Jag hoppas att jag kanske har kunnat gett er som är i lite liknande situation som mig lite mer eller nytt hopp. Det här är i alla fall något jag hade velat veta eller höra när jag tycker det var som jobbigast. Så jag hoppas det kanske kan vara till någon hjälp och kanske lite motiverande till att kämpa vidare.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229