Min stora rädsla

En stor rädsla jag har över att få igen är blodförgiftning och njurbäckeninflammation. Jag är livrädd för det, och det har jag varit ända sedan jag hade det för några år sedan. Inte för att skrämmas, men det är något bland det värsta jag varit med om. För det är ärligt en stund i mitt liv då jag nog har mått som allra sämst och varit som allra sjukast.
Samma sak med njurstensanfall som jag hade väldigt mycket under högstadiet och gymnasiet. Det är också något jag är väldigt rädd för att få igen, för det är ärligt en av dem värsta smärtorna jag varit med om. Så jag är glad för varje dag jag inte har råkat ut för något av dess tre saker igen.

Jag är nog mest rädd för att det ska bli något riktigt allvarligt om det skulle bli att jag skulle råka ut för något av det igen. Det är nog mycket pga att det var "nära ögat" (om man säger så) när jag råkade ut för blodförgiftningen. Då hade jag i princip bara tur över att jag redan låg inlagd på sjukhuset så jag kunde få behandling fort. För trots att jag fick det så fick de ju ha vak på mig, alltså att en person sitter vid ens sida precis hela tiden och kollar hur man mår pga att man är så "dålig".
Från den tiden (kvällen/natten) kommer jag bara ihåg korta frekvenser av att det gjorde så fruktansvärt ont i precis HELA kroppen och jag inte ens kunde lyfta armen pga av att den kändes så grymt tung, och sen kommer jag ihåg att jag kände mig så fruktansvärt svag och klen. Så det var riktigt läskigt. Speciellt nu i efterhand när man förstår hur det kunde ha slutat.

Det dem här tre sakerna har gemensamt är att det går så fruktansvärt fort. Det är som jag skrev innan, det är nog det som skrämmer mig mest. Att man kanske inte ska hinna till t.ex. sjukhuset eller hinna få rätt typ av hjälp innan det är försent och har gått för långt.
Men jag hoppas jag ska kunna släppa den rädslan lite, för den har sakta kommit smygandes tillbaka nu när jag har haft eller har så mycket trassel kring urinvägarna. Jag är så himla rädd över att urinvägsinfektionen ska sprida sig upp till njurarna. Speciellt nu dem senaste dagarna då jag har känt mig småfebrig till och från, får febersvättningar så fort jag tagit alvedon på nytt och har haft lite småkänningar bak vid ryggen.
Sen kan jag ju inte säga att jag blivit lugnare i min oro kring det här sen jag fick veta att jag ska få göra den där stötvågsbehandlingen. Jag är så rädd för att få njurstensanfall igen. Det pga att det gör så F R U K T A N S V Ä R T ont. Det är nog bland den värsta smärtan.
Men jag ska verkligen försöker intala mig att det inte behöver bli så bara för att jag ska göra den där behandlingen. Det kanske går galant, vem vet. Jag försöker iallafall tänka som en tidigare kurator alltid försökte få mig att tänka när jag fastnade i saker och kände mig lite extra orolig över saker, eller byggde upp en oro i onödan, och innebörden var: Att det bara är onödig tid att gå och oroa sig över något som kanske egentligen inte kommer att hända. Utan om det händer så får man ta tag i det då, annars har man i princip bara lagt onödig energi på något man egentligen hade kunnat använt till något roligare.

Så det försöker jag tänka på när det blir för mycket. Man får helt enkelt försöka ta det då om det någon gång skulle hända eller inträffa. Och hoppas på det bästa, att man slipper!

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229