Nästan som hemma ibland

Ibland tycker jag det känns lite konstigt och bra, men också lite skrämmande att jag ibland kan tycka det känns som hemma eller mitt andra hem på Gävle sjukhus. Jag vet att det beror på att jag har spenderat så oerhört mycket tid där och har varit med om så himla mycket just där, men ändå. Är det inte också lite skrämmande? För vem vill egentligen känna sig som hemma på ett sjukhus? Inte jag om jag ska vara ärlig. Och det tror jag inte det finns någon annan som vill vara heller, om jag får säga vad jag tror.

Det slog mig lite idag vad mycket tid jag egentligen har varit där, och framförallt varit med om. Väldigt mycket som man som en liten flicka egentligen inte ska behöva uppleva, även fast det har format mig till den jag är idag. Men vilket som så ska inte ett barn behöva lida. Det är något bland det värsta jag vet. Men tyvärr förekommer det. För hur förklara man egentligen till ett litet barn som är sjuk att nu ska vi göra en sak som kommer göra lite ont, men det kommer bli bättre sen (förhoppningsvis). Det är ju såklart jättesvårt att förstå som liten, för det är klart man inte vill göra någonting som gör ont. Samtidigt som man måste göra vissa saker när man är sjuk för att ha en chans att få må bättre. Så det är verkligen på två vis, och det måste vara väldigt svårt som förälder. Jag vill knappt tänka mig in i hur bara mina föräldrar måste ha haft det med mig genom åren. Hur det är att ha/få ett barn som är sjukt. Det jag vet är i alla fall att jag inte önskar någon det..

Tillbaka till korridorerna så är det lite läskigt att jag alltid möter någon när jag är där som går i sjukhus-arbetskläder som jag "känner" och hälsar på. Det är allt från en sköterska som tagit hand om mig, en läkare jag träffat, en fysioterapeut jag tränat med osv. Listan kan bli väldigt lång.
Och sen att jag har gått omkring i byggnaderna så mycket att jag garanterat skulle hitta där om det så var i sömnen. Vad säger det egentligen? Ja, väldigt mycket om ni frågar mig. För sjukvården har varit och är en oerhört stor del av mitt liv, och kommer nog alltid vara det också tyvärr. Sen hoppas jag såklart på att det kommer vara i mindre utsträckning, men det får bli som det blir. Det försöker jag inte tänka på nu, för det kommer jag inte orka. För då kommer jag bara grotta ner mig i det.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229