Ortopedmottagningen

I onsdags eftermiddag fick jag tillslut en tid för att få komma till ortopedmottagningen. Jag hade tur att min smärtsjuksköterska också hade en tid ledig så hon kunde vara med under besöket. Sen var det kanske inte bland det bästa besöket eller bemötandet jag varit på.

Det började med att dem hade glömt bort mig. Så när vi över en halvtimme senare frågade om när jag skulle få komma in så tog det ytterligare en stund till. Det var väldigt uppenbart att dem hade glömt bort mig. Sen va dem inte ett dugg påläst. Jag menar inte att dem måste kunna hela min journal, men de kan ju i alla fall veta vad jag har råkat ut för med handen. Eftersom det var därför jag var där.

Första frågan jag fick var "Vad har du råkat ut för? Har du ramlat och slagit dig?". Då blev jag lite less inombords. Både pga att jag/vi hade fått suttit och väntat i ca 45min på att få komma in, att de gjorde så min smärtsjuksköterska inte kunde vara med under hela besöket, och sen har de inte ens hade en aning om att jag har opererat den.
Oavsett så fick jag i alla fall till så en läkare kom och kollade på handen. För de sa när jag pratade med dem på förmiddagen att om dem tyckte det behövdes så skulle dem ta dit en läkare också, så dem får titta också.

De dem först och främst ville kolla var så inte gipset satt för hårt, tryckte eller satt fel. För att se så det inte var pga det jag har fått mer ont. Sköterskan lindade i alla fall av det så det bara var vadden kvar och själva gipsskenan. De brukar inte vilja öppna upp förbandet så mycket mera pga infektionsrisken i och med att jag fortfarande var relativt nyopererad. Men jag kände ingen skillnad alls efter att hon hade gjort det, så då gick hon och hämtade en läkare.

Strax efter att läkaren kommit in så blir min smärtsjuksköterska tvungen att gå. Hon hade en till patient som hon hade inplanerad och lärde gå till, så då blev jag lite irriterad inombords. Jag blev inte irriterad på henne, utan på att dem hade glömt mig på ortopeden. För om vi hade fått kommit in den tid det var sagt så hade hon nog hunnit varit med under både besöket med sköterskan (som hon var) och sen hela läkarbesöket. Men nu hann hon inte det. Så de var tråkigt, för det hade jag velat.

Läkarn gjorde inte så mycket. Det kändes som att han knappt lyssnade på mig. Det första han gjorde var i alla fall att klippa upp hela bandaget/förbandet. Det blev jag lite chockad över, men han gjorde i alla fall det. Men det såg bra ut, så det var ändå skönt. Det var inte rött eller svullet på något konstigt sett, så det var bra. Självklart var det en del blåmärken, men inget annat som såg "fel" ut.
Problemet nu är ju ”bara” varför jag har så ont. Läkarn tyckte jag skulle öka på smärtlindringen jag fick i samband med operationen, medan jag inte tyckte det eftersom dem överhuvudtaget inte hjälper. Alltså ingenting. Inte mer än att jag blir yr i huvudet/blir lätt påverkad av tabletterna. Och värken gör lika ont.

Jag vet inte hur många gånger jag sa att extra morfin inte hjälper. Men enligt den läkarn var de det enda dem kunde göra. Inget annat för tillfället, eftersom dem hade öppnat och kollat gipset och det såg bra ut. Annars om det var lika dagen därpå (som igår) så skulle jag ringa till ortopedmottagningen igen och få be och prata med en läkare, eller åka in akut ikväll. Då blev jag riktigt frustrerad eftersom det var ju precis det jag hade gjort. Jag ringde ju idag, och pratar ju med en läkare "nu". Då brast det för mig, för jag orka verkligen inte med värken någonting mer då.

Det slutade i alla fall med att de lindade tillbaka förbandet och förnyade recepten på de smärtstillande tabletterna. Sen innan jag åkte hem så var jag förbi smärtmottagningen och pratade med min smärtsjuksköterska igen. Hon sa att hon ville att jag skulle göra det precis innan hon gick från ortopedmottagningen till sin patient, och det kändes bra. För utan henne och hennes stöd vet jag inte vad jag hade gjort.

När jag sen kom till smärt och träffade henne igen så bara tittade vi på varandra och började skratta, tragiskt nog. Allt kändes bara som ett enda stort skämt. Det kändes bara helt meningslöst att jag åkte dit på det där besöket, för jag fick ju ingen hjälp. Men då, tack och lov har jag min bästa smärtsjuksköterska (och ängel) som fixar och donar. Hon hade redan innan det där besöket pratat lite med min smärtläkare om vad vi skulle kunna göra och vad det kan vara. Även han tyckte det lät som en påverkan på nerverna, men man vet inte säkert såklart. Sen med tanke på min smärtproblematik i grunden så är det inte konstigt att jag har så ont.
De dem var lite inne på var om jag behövdes läggas in för att få en smärtstillande pump i några dagar så jag får vila. Speciellt eftersom jag har så ont, och verkligen är på bristningsgränsen. Så hur tråkigt det än lät så tyckte jag det lät som en bra plan och lite som "enda utvägen" eller hur man ska förklara.

Vi kom i alla fall överens om att hon skulle ringa och rodda lite i det, och sen höra av sig till mig igen. Men att jag troligtvis behöver läggas in, eftersom jag har så ont. Om vi någonsin ska få bukt på det. Och det är så skönt att känna, att dem verkligen tar mig på allvar och lyssnar när jag säger att det inte går längre.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229