Oväntat lång dag på sjukhuset

I torsdags blev det en tidig morgon. Jag skulle iväg så jag var på sjukhuset redan till kvart i åtta på morgonen för att ta prover, för dem skulle tas någon gång mellan kl.08:00-08:30. Det var några speciella prover som Endokrin ville ha och då lärde dem tas mellan en viss tid på morgonen. Sen skulle jag också hinna förbi Reumatologmottagningen för att hämta ytterligare några provremisser som skulle tas. Dem provremisserna som jag och min reumatolog kom överens om där någon dag innan när vi pratade i telefon. De inlägget kan ni läsa här.

När jag var förbi reuma för att hämta provremisserna så pratade jag även med sköterskan som jag fick dem av, om att jag har fått väldigt ont i halsen sen jag pratade med min reumatolog i telefon någon dag innan. Så jag har troligen någon typ av halsinfektion på gång. Hon sa då att hon skulle skicka en bevakning på det så han visste om det, eftersom han inte var på plats på sjukhuset idag (torsdag) utan jobbade hemifrån.

Jag gick i alla fall sen och tog blodproverna. Det blev sjukt nog 10 rör som togs (!!). Det är många. Men det gick bra. Hon var riktigt duktig hon jag fick som tog proverna, så det var skönt. Speciellt när det var så många som skulle tas.
Därefter gick jag till apoteket och hämtade ut lite medicin. Sen efter det gick vi förbi Smärtmottagningen för att se om min smärtsjuksköterska kunde ta emot mig tidigare, för jag hade inte tid förrän kl.10:15 och provtagningen gick väldigt fort. Men det var låst där så det var bara att vänta. Då satte vi oss vid en bänk lite vid sidan om stora entrén till sjukhuset och tittade på folk, samt drack kaffe som vi hade köpt i cafeterian. Jag hade även tagit med mig lite frukost eftersom jag knappt hann äta något innan vi åkte på morgonen, men det gick sämre att få i mig. Jag har väldigt svårt att äta pga illamåendet.



Där satt vi i alla fall bara och tog det lugnt tills klockan började närma sig så vi kunde gå tillbaka till Smärtmottagningen igen. Jag tror vi gick dit lite före tio och då hade jag sådan tur att hon kunde ta mig på en gång. Hon såg på en gång att jag inte mådde bra och att något var fel. Men jag fick i alla fall ta akupunktur. Jag var lite osäker på om jag ens skulle få det pga att jag just inte mår bra och känner mig sjuk, men det ända som skulle hända är att dem inte ger någon bra effekt. Så då fick jag akupunktur. Hon satte bl.a. på ett ställe som ska hjälpa mot illamående också, så det var skönt och se om det kunde hjälpa något.

Undertiden jag fick akupunktur så gick hon och pratade med min smärtläkare som lyckligtvis också var på plats idag. Hon skulle bl.a. höra med honom om det kunde vara möjligt att det berodde på nedtrappningen av nervmedicinen, även fast det är 3-4 veckor sedan jag gjorde senaste sänkningen med endast 100mg.
Sen berättade jag också det där med njurstenen att jag hade fått tid för operation att ta bort den, så då skulle hon prata med honom om det med. Innan hon gick till min smärtläkaren så sa hon i förbifarten att jag kanske borde gå förbi reuma igen och prata med dem efter besöket och berätta att jag mår sämre och att det där med halsen har börjat, och då sa jag att jag redan hade pratat med dem om det. Då där på morgonen när jag hämtade provremisserna, samt att jag visste att min reumatolog inte var på plats idag.

Så när min smärtsjuksköterska sedan kom tillbaka sa hon att han inte heller trodde att illamåendet och att mitt allmänna mående inte berodde på nedtrappningen av medicinen. Det var inte så logiskt i alla fall. Precis som jag och smärtsjuksköterskan också trodde, men att vi bara ville dubbelkolla.
Sen hade han nämnt att jag kunde prova höja med 100mg igen och se om jag kände någon förändring, men han trodde som sagt inte att det berodde på det. Men att jag kunde testa om jag ville.

Sen strax därefter att min smärtsjuksköterska kom tillbaka så kommer han också förbi. Då hade han ringt och pratat med min reumatolog och pratat med han trots att han inte var på plats på sjukhuset. Då berättade han att både han och min reumatolog inte tyckte att jag ska göra den där operationen. Utan helst om det fanns något annat man kunde prova innan man beslutar att operera, i alla fall med tanke på de olika risker och så som finns.
Sen sa han också att min reumatolog var på plats nu så precis uppe på Reumatologmottagningen så han ville att jag skulle komma förbi där efter mitt besök på smärt. Helt sjukt egentligen att de klaffade så bra och att han tog emot mig. Det värmer verkligen att veta vad dem kämpar för att jag ska må bra, att dem gör allt dem kan i sin makt. Det betyder otroligt mycket för mig! Och det gäller alla som jag får träffa!



Det kändes jättebra att jag fick komma förbi reuma igen och träffa min reumatolog. För det är en annan sak att prata öga mot öga än via telefon. Han berätta att min smärtläkare hade ringt, och att han så precis skulle förbi där på reuma för att hämta några saker, så då var det jättesnällt att han stannade kvar och klämde in mig så jag fick träffa honom.

När jag kom in i besöksrummet satt han så precis och kollade på mina datortomografibilder över njurarna. Han sa att han hade pratat med min smärtläkare och att dem båda helst inte ville att jag skulle opereras. Helst om det fanns något annat man kunde prova först. Det bl.a. pga att jag äter immun dämpande medicin (bromsmedicinen) m.m.
Så det dem ville göra var att höra med kirurgen i Bollnäs om det inte är möjligt att göra en till stötvågsbehandling. Men det hänger lite på om det går när njurstenen ligger så långt ner nära bäckenet. För man kan inte göra det om det är skelett i vägen. Men han skulle i alla fall ringa och försöka prata med dem och höra vad dem tror.
Sen tror dem båda att njurstenen såklart måste bort, eftersom den ser ut att ligga precis i öppningen av ledaren från njuren som går till urinblåsan (kan inte anatomin så bra där kring), och det verkar som att den inte kan komma ut. Därav att han ville att jag ska testa ta Diklofenak (så långt magen klarar av det) nu några dagar och se om det kan göra att den lossnar, eftersom Diklofenak är ett NSAID preparat som bl.a. är inflammations hämmande (av-svällande).
Allt för att man ska försöka undvika en operation så långt det går, och så känner jag med. För man vill aldrig opereras i onödan. De misstänker även om det kan vara den som gör att jag mår som jag gör. För troligtvis kan den där stenen ligga i vägen för flödet som kommer från njuren. Men sen vet de ju inte hur det ser ut nu, med tanke på att den kan ju ha flyttat sig på 2-3 veckor, eftersom det var då jag gjorde datortomografin.

Så ett recept på Diklofenak skrev han ut på en gång när vi var där så Agnes fick gå och hämta det undertiden han sprutade mitt långfinger igen med kortison. Jag tror det är tredje eller om inte fjärde gången jag sprutar det fingret med ca 2 veckors mellanrum. Den här gången var det bara 1-1,5 vecka sen sist jag fick en kortisonspruta i den. Egentligen är det för nära inpå, men eftersom fingret var riktigt svullet så ville han spruta det ändå.
Och den här gången gick det inte heller så lätt. Han hade så svårt att komma in i leden med nålen, för han kände inte ledspringan, så jag vet inte hur länge han försökte komma in i leden. Det kändes som en evighet, men tillslut så gick det. Så vi får se hur det fortsätter, om det kanske vill ge sig nu. Jag hoppas det. Annars vet jag inte vad vi lär göra, för jag kan inte heller gå och spruta den var och varannan vecka.

Efter att jag hade fått kortisonsprutan i fingret så ringde han och pratade med en utav röntgenläkarna för att diskutera min röntgenbild. De kom fram till att jag skulle göra ett ultraljud på mina njurar efter lunch. Han skulle kolla hur flödet i njurarna såg ut och ifall det kan vara någon störning där någonstans, kanske pga njurstenen och om någon av njurarna ser ut att vara förstorade. Men när jag var där på själva undersökningen så verkade det ändå se bra ut. Vad det lät som i alla fall.

När jag sen var hos min reumatolog igen så passade vi även på att prata lite om ett läkarintyg han skulle skriva till mig, så det var också skönt att få det gjort. Då hade även en del provsvar kommit. Det visade sig att jag hade lite förhöjd snabbsänka och vita blodkroppar, vad nu det betyder.. Men något verkar kroppen i alla fall jobba med. Annars såg det mesta normalt ut av dem som hade hunnit blivit klara. Det var något med några prover som endokrina hade ordinerat, så dem får jag mer svar på när jag ska till min Endokrinläkare på tisdag. Så det ska bli spännande.



Det blev en väldigt lång dag på sjukhuset. Jag åkte hemifrån ca fem i halv sju, och sen var jag inte hemma förrän halv tre på eftermiddagen. Det är nästan lika länge som en vanlig arbetsdag, och under hela dagen kände jag bara att kroppen skrek efter att få åka hem. Jag mådde så dåligt och var så trött, så det var så skönt när jag äntligen tillslut kunde få åka hem. Även fast det var skönt att få lite saker kollade också.

Det jag och min reumatolog kom överens om tills vidare var att vi skulle höras efter helgen och efter han hade fått tag på kirurgen i bollnäs om hur det blir med operationen. Sen eventuellt om jag skulle få ta en ny snabbsänka i mitten av nästa vecka om jag fortfarande mår dåligt, samt att jag ska återkoppla om hur det går. Så det känns bra. Men sen känns det mindre bra att han sedan går på semester efter nästa vecka. Men vi hoppas Endokrinläkaren kanske också kan komma med lite teorier om vad han tror om varför jag mår så dåligt. Så det kommer som sagt bli spännande på tisdag.

Men jag är riktigt tacksam över att jag fick hjälp och att alla tog sig tid för att försöka hjälpa mig! Framförallt min reumatolog. Det är guld värt av både Reumatologmottagningen och Smärtmottagningen på Gävle sjukhus!

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229