Stentdragning

Hej fina ni!
Jag tänkte komma med en liten uppdatering om gårdagen. Igår var ju jag på röntgen för att kolla hur stentet låg mellan njuren och urinblåsan, samt hur flödet såg ut. Röntgen gick bra, så det var inga problem. Men under eftermiddagen så kom helt plötsligt en utav läkarna och min sköterska för dagen in och sa att nu var det dags att ta bort stentet.

Stentet har jag haft sedan jag opererade ut njursten förra måndagen. Det för att ledaren mellan urinblåsan och njuren inte ska svälla igen efter ingreppet, eftersom det lätt kan bli irriterat och svullet efter ett sådant ingrepp som jag gjorde. Så för att det inte skulle bli förträngning i ledaren (vilket inte alls är bra) så satte man dit det här stentet.
Först skulle jag ha den i en vecka och ha tagit bort det i måndags, men med tanke på infektionen så blev det ändrat.

Så fort dem sa att de kom för att det var dags att ta bort stentet så blev jag genast riktigt nervös. Jag kände hur hela min kropp skrek "jag vill inte!", men det var bara att bita ihop. Jag hade gruvat mig inför just det där ända sedan jag fick veta att jag skulle få en sådan isatt i samband med operationen.
Så jag var inte precis taggad på det. Samtidigt som jag tycker det var skönt att få bli av med den nu när jag ändå står på antibiotika. Då blir det ju som att infektionsrisken minskar lite också, än om jag precis har slutat med en kur och sedan ska ta bort den. Så då tycker jag det här var bättre!

Problemet var bara att om det kan gå fel, jo men självklart ska det göra det då också. Jag ska såklart få drabbas av allt. Jag förstår inte.. Grejen var den att allt redan från start började med motvind. Det började med att jag såklart precis hade varit på toa när dem kommer in, och det var tydligen inte bra eftersom det går lättare om blåsan är fylld.
Så då fick dem börja med att sätta in en kateter för att sedan fylla blåsan (så jag skulle känna mig kissnödig på nytt), dra ut den katetern och sedan sätta i den katetern som skulle ta ut stentet. Den katetern hade som en liten magnet på sig i änden, och samma sak är det på änden av stentet jag har i kroppen. Så det fungerar så att dem två magneterna ska klicka fast i varandra så man sedan kan dra ut stentet.
Varför ska det gå lätt när det kan gå svårt?

Men grejen som hände då var såklart att de inte ville klickade fast i varandra. Det gick inte. Så då fick hon dra ut "magnetkatetern" (eller vad vi ska kalla den) för att sedan sätta in en ny kateter och fylla blåsan ännu mer. Det för att se om det kunde hjälpa. Så efter dem hade fyllt blåsan ännu mer så drog dem ut den katetern, för att sedan testa med magnetkatetern igen.
Tror ni det fungerade? Nej såklart inte.. Då började jag få lite smått panik över varför den inte ville fastna och komma ut. Men då gick i alla fall läkaren och kollade på röntgenbilderna igen för att se så det verkligen satt en magnet där på stentet, samt kollade lite efter vart den låg mer precis. Som tur var så skulle det finnas en magnet där, men den här gången ringde läkaren till mottagningen också så en av sköterskorna därifrån fick komma och hjälpa till. Ibland kan ju det räcka, att det bara behövs ett par händer till som försöker.
Så då kom det hit en kvinna som gjorde det sista försöket med att få ut den här katetern på det här sättet. Läkaren sa att om det inte skulle gå den här gången heller så skulle dem behöva gå in med en kamera så de ska se vart den ligger och sedan ta ut den på det sättet. Men det ville jag såklart inte behöva göra. Men då hade jag faktiskt sådan tur att hon den sista sköterskan som kom från mottagningen fick ut den. Det var riktigt skönt, för då släppte även alla spänningar kring att inte få ut den också.

Men kändes bara så uppkäftigt att det alltid ska krångla med mig. Jag förstår inte.. Och självklart med mig också. Jag som inte ens ville att dem skulle gå in en gång, också blir det fem. Men nu är den i alla fall borta, så det är skönt!
Sen hoppas jag att det här snart kan få bli ett avslutat kapitel. Speciellt eftersom det har varit som ett ända stort trassel med det här, urinvägsinfektioner, antibiotikakurer, stötvågsbehandling, bakterier på njurstenar, operation och nu sist den här infektionen (urosepsis) under hela våren och sommaren. Så nu får det vara över tycker jag, punkt slut!

Här på bilden ovanför kan ni se hur stentet såg ut. Det är den svarta saken/slangen (eller vad vi nu ska kalla det) som är själva stentet. Den var betydligt längre än vad jag hade föreställt mig. Den lite mer genomskinliga saken med lite gult på är själva katetern som hade magneten på sig. Om ni tittar noga så kan ni se magneten när den sitter fast med stentet. Det är som en liten guldig sak där katetern och stentet går ihop.

Gillar

Kommentarer

Annika
,
Gjorde det ont när de tog ut stenten??
Elin Hellgren
,
Det var mest obehagligt men det gick bra. När de väl gjorde de försöket då de lyckades och fick ut den så gick det väldigt fort. De sa att det inte brukar vara så krångligt som det var när de skulle ta ut den på mig, eftersom stenten inte ville fastna på katetern de förde in. Men det var inte så att jag inte skulle klara av det igen. Sen var det såklart inte roligt.
IP: 82.99.3.229