Idag är det inte vilken dag som helst. Idag är det prick 10 år sedan jag gjorde min allra första operation. Det var då hela den resan eller kapitlet började känns det som kring fötterna. Det enda jag hade gjort tidigare var att operera bort ett litet ganglion (som en liten knöl) som jag hade besvär av. Den satt precis över tumleden. Men något större än det hade jag aldrig gjort innan det. Jag opererade då min vänstra fot på Karolinska. Ni kan läsa mer om själva ingreppet här.
Annars idag och för 10 år sedan, samt varje år sedan den dagen så är det min mammas födelsedag. Något som det också är idag. Så ett stort GRATTIS till dig mamma! Världens bästa! Jag hoppas du kommer få en riktigt bra dag!
Något jag kommer ihåg från den tiden eller dagen då jag var där för att operera min fot så var jag jättenervös över att dem skulle skära i mig. Lika att det skulle vara som en hel snickarverkstad med hammare och spik typ, och man kunde bara ana vad dem skulle göra. Eller egentligen ville man inte ens tänka tanken, utan istället bara springa iväg. Jag var också väldigt nervös över hur ont jag skulle ha efteråt när jag skulle vakna upp efteråt.
Ett av mina värsta minnen
Jag kan säga att mitt uppvaknande efter den där operationen är ett av mina värsta minnen. Jag har förträngt väldigt mycket av det, och det tror jag beror mycket på att det var en väldigt traumatisk händelse för mig. Vissa frekvenser kan jag minnas ifrån det, men inte mer än så. Men jag kan säga som så att jag tror aldrig jag har skrikigt så panikartat av någon smärta innan som då i hela mitt liv. För det var verkligen inte roligt. Smärtlindringen hade inte tagit som planerat. Därför blev det att dem så snabbt dem kunde fick söva om mig igen och lägga en nervblockad så underbenet blev bortdomnad. Efter det blev det mycket bättre, men det var som sagt lite kaotiskt där innan allt var klart. KRAM!
