Jag har under många år fått kortisoninjektioner. Det är ingenting nytt, men jag kommer ihåg att det var väldigt jobbigt när jag skulle över från barn till vuxen. Då fanns det inte längre möjlighet till att få bli sövd undertiden man fick dem. Något som kände väldigt jobbigt och skrämmande. Eftersom det inte ”bara” är att ta dem. För visst att man är ”vuxen” på papper, men rent psykiskt kanske man inte är redo. För det krävs en psykiskt styrka och inställning till att faktiskt klara av det.
Under slutet av min tid på barn (innan 18 års ålder) gick jag på Akademiska. Jag hade min barnreumatolog där, eftersom det inte fanns någon här i Gävle då. Jag hade en väldig tur när jag kom över till vuxen här i Gävle på reumatologen, för att jag fick en läkare jag hade träffat en del undertiden jag gick på barn. Han ryckte in ibland om jag behövde få någon kortisonspruta, eller behövde träffa en reumatolog snabbt. Istället för att behöva åka till Uppsala. Så han var redan involverad och visste om mig och min sjukdomssituation när jag kom till honom. Vilket underlättade för oss båda väldigt mycket.
Möjlighet till lustgas
Jag har under min tid på vuxen alltid haft möjlighet att få ta det under lustgas. Dock inte nu under Corona, men innan det bröt ut och blev fler restriktioner. Det var speciellt då i början när jag kom över på vuxen, innan jag mer och mer tyckte det gick bra att ta kortisoninjektionerna. Sen kan jag fortfarande gärna vilja ha det om jag t.ex. ska få många sprutor samtidigt för att klara av att ta alla (om de är närmare 10 st), eller om det har behövts en kortisoninjektion på fötterna.
Fötterna är mitt ställde som jag knappt låter någon röra pga att jag har extremt mycket besvär ifrån dem. De är otroligt öm, så då har lustgas varit väldigt bra komplement. Just för att kunna ta en kortisonspruta i någon av tårna osv. Men jag är väldigt tacksam att jag har möjligheten att få ta det under lustgas, eftersom jag har hört att väldigt många inte får det. Sen kan jag tänka mig att det också blir svårare nu med möjligheten att få ta det så, eftersom reumatologen nu har flyttat här i Gävle och inte är nära förlossningen. Sen om det verkligen skulle vara kris och behövas, så skulle det säkert gå att ordna.
Det var i alla fall till stor hjälp i övergången till vuxen. Sen nu när jag är äldre så har jag lärt mig hur jag ska hantera det.
3 knept för att få rätt inställning inför/vid kortisoninjektion
- Jag brukar alltid bli sämre innan jag blir bättre vid en sprutning. Rätt inställningar har jag tyckt är viktigt då. Just för att man inte ska bli alltför besviken om det tar lite tid. För allra oftast blir man sämre först innan det blir bättre, och det kan jag tycka är rätt påfrestande psykiskt. Men för att det då inte ska bli alltför jobbigt så brukar jag tänka att det tar en vecka, sen är det bra. Allra oftast går det fortare (ca 3 dagar innan de börjar vända), men just för att skydda sig själv just psykiskt.
- Ibland kan jag tycka att det är svårt att motivera sig till att göra vissa undersökningar som jag vet är väldigt jobbiga, eller kommer göra väldigt ont. Då brukar jag alltid försöka vända det till att ha inställningen att ”jag gör det för att det ska bli bättre”. Då tycker jag det brukar gå lite lättare.
- Något jag också brukar tycka är väldigt jobbigt efteråt är värken. Speciellt när bedövningen börjar släppa. Det är väldigt påfrestande psykiskt när man från att vara begränsad med att kunna göra saker, till att sen bli ännu mer begränsad efter kortisoninjektionerna. Det tycker jag brukar vara väldigt jobbigt, och att inte kunna göra annat än att bara ta det lugnt. Men där har jag inget bättre knep än att hålla fast vid att det är extra jobbigt nu. Det kommer gå över. Det är dem här 2-3 första dagarna, och sen blir det bara bättre för varje dag. Det brukar hjälpa mig. Att försöka hålla fast vid den tanken.
Så brukar jag tänka
Så brukar jag försöka tänka inför och efter att jag har fått en kortisoninjektion. Jag försöker vända det så positivt som jag bara kan, och ibland funkar det bättre än andra gånger. Ni ska däremot inte känna er ensam kring att tycka det känns väldigt jobbigt och orättvist. Just över att man också ska behöva hålla på med det. Kämpa sig igenom något jobbigt och smärtsamt, bara för att man ska få må bättre en period. En period innan det är dags igen. För mig är det i alla fall så. Men förhoppningsvis har ni hittat eller kommer hitta någon medicin som hjälper så pass bra att ni inte ska behöva få kortisoninjektioner ofta. Utan kunna leva ett så normalt och smärtfritt liv som möjligt.
Men det är i alla fall tre av mina tips på hur jag brukar tänka, Jag hoppas ni kan känna er lite mindre ensam, och kanske att det kan hjälpa någon av er som kanske rent av är nysjuk. För det är lite av en ny värld att drabbas av en kronsiks sjukdom. Behöva göra olika undersökningar, behandlingar osv för att hitta sitt sett att leva med det och hantera det. KRAM!
Lämna ett svar