Tänk att det imorgon är en månad sedan jag blev inlagd här om man räknar på dagen. Alltså torsdag till torsdag och inte datumen emellan. För annars är det på lördag det är den 24 oktober. Jag blev inlagd på en torsdag, så imorgon är det alltså en månad sedan jag satte mig på akuten, och därefter kom till avdelningen så småningom.
De två senaste dagarna har varit jobbigt smärtmässigt jobbiga. Det har varit jättejobbigt med nervsmärtan och allt har bara varit för mycket. Det är nästan lite svårt att sätta fingret på det hela. För just nu känns det bara som att jag håller på att drogas ner tills det blir till en nivå jag kan klara av att hantera nervsmärtan på. Något som inte alls känns roligt.
För det känns som att man blir helt konstig i huvudet, framförallt under förmiddagarna fram till lunch. Något som egentligen är helt emot vad jag vill, för jag vill ju inte ha några av dem här medicinerna överhuvdtaget. Jag brukar vilja klara mig ifrån det så långt det bara går. Men samtidigt, vad ska jag göra? För tillfället är det bara det jag kan göra i princip, så får man försöka sig på nedtrappning och hela den processen igen sen längre fram när allt har lugnat sig. Men för det känns det inte alls roligt.
Vill komma ner i styrka
Jag vill ju verkligen komma ner i styrka på den här smärtpumpen nu så jag kan få bort den, och igår sänkte dem den med 1 ml/h vid lunch. Tanken var först att den skulle trappas ut helt igår med 1 ml/h tills den var avstängd. Men då sen när min smärtsjuksköterska var förbi så pratade hon med min smärtläkare om det, och då bestämde dem att vi inte behövde ha så bråttom.
Det bl.a. pga att jag började få mer värk tillsammans med att jag kommer bli kvar här några dagar till så det är ingen panik som jag skrev här ovanför. Då är det bättre att ta det i en liten lugnare takt. Så därför valde vi att sega ut det hela lite.
För det har inte heller gått tycker jag att trappa ner fortare. För värken är redan ännu mer på bristningsgränsen. Den är snudd på olidlig. Men oavsett så tror jag det här var en bättre ide. Men jag har haft väldigt jobbigt stundvis ända sedan den sänktes, och speciellt efter att jag blev frånkopplad den en stund då jag skulle duscha och lägga om förbandet runt infarten på armen.
Sen hade jag det också väldigt jobbigt när jag skulle sova igår. Jag kom aldrig till ro och värken bara eskalerade. Vi höll på med kylda handdukar som Jennifer fick kyla och lägga om stup i kvarten för att försöka lindra nervvärken. Det hjälpte lite. Bättre än ingenting, men ändå inte tillräckligt. Men kylan har ändå varit skön när det har känts som att det hettar väldigt mycket. För det blir nästan som en känsla av att det brinner eller bränner både i och på foten, tillsammans med att det kan kännas som en sprängande och avstasande känsla i foten. Det är svårt att förklara, men ibland vill man bara krypa ur skinnet eller önska att man kunde trolla bort det. Åtminstone att det fanns någon vid behov tablett man kunde ta för att lindra smärtan när det blir som allra värst, men tyvärr finns inte det.
Känns väldigt frustrerande
Just nu tycker jag mycket känns väldigt frustrerande. Jag har hamnat i en rejält dålig cirkel. En cirkel som jag inte vet hur vi ska ta oss ur. Det gäller både med att få ordning på nervsmärtan så jag känner att jag kan mäkta med den, och lika med ryggsmärtan. För den har också bara blivit värre eller lika konstigt nog under tidens gång. Inte bättre i alla fall.
Jag hade hoppats på lite svar idag kring både ifrån vad dem hade sagt på röntgenronden angående min rygg och sen ifrån infektionsläkaren angående mitt immunförsvar. Mina bromsmediciner är ju på paus just nu pga det. Att mitt immunförsvar är dåligt enligt två värden som är låga. Men jag hoppas på att jag kommer få veta mer imorgon.
Imorgon ska jag även få göra en cystoskopi. De ska alltså kolla urinblåsan. Något jag absolut inte ser fram emot, men som jag antar att jag måste. Så det är bara att hålla tummarna för att det kommer gå bra.
Men om vi ska dra en positiv sak så fick jag besök av Anna igår. Hon kom förbi en liten stund efter jobbet, för hon hade varit och vaccinerat sig. Så då köpte hon med lite fika och jag tog med lite av det jag hade. Då satte vi oss i alla fall precis utanför avdelningen vid en perfekt lite avskild hörna som vi hittade. Det var jag, Anna och Jennifer. Anna hade köpt med sig lite fika och jag lite av det jag hade på rummet. Så det var mysigt. KRAM!
Lämna ett svar