Så länge jag kan minnas

Jag vet inte vad som är lättast. Att bli sjuk tidigt så det är de enda man minns, eller bli sjuk när man är äldre och ändå har fått känna på hur det är att vara frisk, och inte ha ont dagligen. Det är på två helt olika sett beroende på hur man tänker, och säkert vad man har för inställning till det. Men jag tänker om man hade fått välja.

Det enda jag minns

Det enda jag vet är hur det är att vara sjuk. För det är de enda jag kommer ihåg, och hur allt runtomkring det har varit. Det har varit och är fortfarande en vardag för mig. Något som många överhuvudtaget aldrig kommer uppleva. Inte i den utsträckning eller omfattning som jag har fått varit med om i alla fall.

Jag tror det är på två vis. Egentligen tror jag det inte finns något man föredrar mer än det andra, förutom det man själv har saknat. Jag t.ex. kan känna att jag kan sakna den här upplevelsen kring tonåren. Hitta på roliga saker med kompisarna som det mycket innebär i att växa upp och utvecklas. Ja ni förstår nog vad jag menar.

Inget barn ska behöva bli det

Det är hemskt att många barn ska behöva bli sjuk som liten. Behöva lida på så många olika sett. För ofta förstår man inte vad det är som händer, speciellt inte när man är så liten. Jag var bara 3-4 år när jag fick min diagnos. Om jag fick välja skulle jag inte vilja att något barn ska behöva bli det. Något jag tror väldigt många håller med mig om. För barn ska få vara barn och kunna leka och ha roligt. Det ska vara en rolig tid att se tillbaka på.

Jag ser inte tillbaka på min barndom som dålig. För jag har varit en av dem lyckligt lottade som har fått växa upp i en väldigt fin, kärleksfull och trygg familj och miljö. Något jag enormt tacksam över!
Men jag har å andra sidan fått växa upp på ett annat väldigt jobbigt och tufft sett som jag inte tror så många är med om. Jag kan inte räkna hur många mängder av timmar vi har fått spendera på sjukhuset och barnkliniken. Det har varit alltifrån olika typer av undersökningar, läkarbesök, sprutor och nålar i mängder, sjukgymnastik på olika sett, sövningar, operationer osv. Listan kan bli lång. Det däremot hade jag gärna sluppit.

Blev begränsad

Jag blev även mer begränsad kring massor av lek och skoj som många andra i min jämnåriga ålder kanske gick på som liten. T.ex. som olika aktiviteter, träningar och sen även mer och mer sociala grejer när man blev äldre och tonåring osv. När man mer och mer ville ”bli vuxen” och självständig. Jag provade på några olika saker, men flera av dem slutade jag med för att orken inte fanns där. Jag hade fullt skå med att klara av dagarna. Eftersom mycket av min tid gick till olika sjukhusbesök, och utöver det låg fokus på att klara av skolan. Försöka orka med den så gott de gick. Men utöver det fanns det inte så mycket mer energi kvar till något. Framförallt i och med att skolan blev mer och mer krävande.

Det är på två sett

Jag vet att man inte får välja när man ska bli drabbad av olika saker. Vilket jag tror är bra på många sett. För då är man lite glatt ovetande av vad som väntar. Speciellt om det är något negativt eller dåligt. Men om jag visste med mig att jag skulle bli sjuk någon gång i livet och fick välja när, så vet jag faktiskt inte vad jag hade valt. För egentligen tror jag inget är bättre än det andra. Men absolut hade jag önskat att jag ändå hade fått växa upp utan all den smärta och de jobbiga jag har fått varit med om. I alla fall redan från sån tidig ålder. För på ett sett kan det kännas lite som att den har ”snott” min barndom.

Sen tror jag det på ett sett också skulle ha varit väldigt jobbigt att bli sjuk i äldre ålder. För då vet man allra först hur det är att leva ett ”friskt” liv och sedan bli sjuk. Vilken säkert skulle bli en väldigt stor omställning, men också en stor sorg kan jag tänka mig. För då vet man lite vad det är man ”går miste” om. Om ni förstår vad jag menar?

En svår grej där tror jag framförallt skulle vara att försöka förhålla sig till att man inte längre klarar av att göra vissa saker lika lätt längre. Att hitta den där ”nya” balansen i att vissa saker kanske tar längre tid, och är svårare att göra eller orka med osv. Speciellt än om du är uppvuxen med sjukdomen från start, och redan har fått förhålla dig till det hela livet.

Vad hade jag valt?

Lika som jag skrev här längre upp i inlägget så vet jag inte vad jag hade valt. För först av allt tycker jag det är hemskt när man ska behöva bli sjuk redan som barn, och behöva gå miste om mycket som man faktiskt gör då. Behöva vara med om mycket oförståelse kring jämnåriga, lätt till utanförskap pga det osv. Något som kan vara väldigt jobbigt ändå som barn. Lika att man inte riktigt vet vad det är som händer, eller varför man behöver göra vissa saker som inte alltid är särskilt roligt.

Sen däremot tror jag det kan bli en väldigt jobbig psykisk omställning (om man bortser från värken och hur det är att leva med den). För från att vara frisk och veta hur det är, till att lära sig leva med värk dagligen mer eller mindre, få begränsningar som man inte är van med, och ska lära sig leva med osv. Det tror jag är betydligt tuffare på det settet.

Sen sammanfattningsvis så finns det säkert hur många olika för och nackdelar man kan rabbla upp om det här. Men jag tänkte för att nämna några. För självklart har vardera något positivt med sig också. Jag skulle kunna dra många fler exempel som både kan vara positivt och negativt med båda, men då skulle det här inlägget bli alldeles för långt.

---

Det här var lite kort mina tankar och spekulationer kring det här. Det kanske inte alls är så ni tänker eller tycker, men det skulle vara intressant att även höra eran åsikt. Jag tänker framförallt på er som blivit sjuk i äldre ålder. Hur ni tycker det har varit. Om det är som jag kan tänka mig det vara.

Men ni får gärna skriva en kommentar här nedanför kring hur ni tror och tänker. KRAM!

För att lämna en kommentar, klicka på rubriken så kommer du och kan kommentara längst ner av inlägget.