Det här inlägget skrevs den 13 oktober 2013. Det var då jag fick träffa både min tandläkare (bettfysiolog) och käkkirurg tillsammans. Det var då jag fick veta mer om vad mitt ”problem” i käkleden var, och vad dem rekommenderade för att få det bättre. Här nedan får ni lite mer förklarat kring vad det är för typ av operation jag gjorde i min vänstra käkled.
Bettfysiologen och käkkirurgen
På eftermiddagen idag var jag till bettfysiologen på sjukhuset och träffade min tandläkare och en käkkirurg. Jag har haft problem med den vänstra käken en längre tid. Den hakar upp sig, gör ont och jag har svårt att gapa. Under våren och sommaren har jag sprutat den vänstra käkleden tre gånger, utan någon direkt hjälp.
I augusti fick jag göra en magnetkameraundersökning på båda käklederna för att se hur dem ser ut. Där visade det att den vänstra disken i käkleden ligger snett och har halkat fram. Och det är den som orsakar värken och besvären i käkleden.
Första träffen med käkkirurgen
Det var första gången jag träffade käkkirurgen idag. Han beskrev problemet som inträffat med disken och vad man kan göra åt det. Han rekommenderade en operation som gör att man lägger tillbaka disken i rätt position och sätter fast den där med hjälp av ett stift som stöd och syr fast disken med hjälp av två trådar (som sedan försvinner med tiden). Disken är som själva stötdämparen eller glidytan i käkleden, och det är den som gör att det ska gå lätt att öppna och stänga munnen. Samtidigt som man har käkleden framme under operationen kommer man även spola rent och göra ”fint” i käkleden (som han sa), eftersom det kan finnas sammanväxningar. Men det ser dem under operationen.
För operationen kommer dem behöva göra en öppen käkoperation. Det betyder att han lägger ett snitt framför örat och lite ovanför, och de kommer behöva raka bort en bit hår framför och ovanför örat. Jag står nu på väntelistan för operationen och på återbudslistan. Så vi får se när det kommer bli av, men först är tanken att jag ska göra fotoperationen.
Blandade känslor
Jag har lite blandade känslor kring det här. Det känns både bra och dåligt. Bra att man kan göra något åt besvären och värken (även om läkaren inte kunde garantera att det kommer bli helt bra pga. att jag har min reumatiska sjukdom). Och dåligt för att det är ytterligare en sak som behöver opereras. Som att det inte räcker med dem andra två fotoperationerna jag har framför mig. Det kändes lite som droppen på allt, men man får försöka ta sig igenom en sak i taget.
Lämna ett svar