Idag är det inte vilken dag som helst. Idag är det ETT ÅR sedan någonting riktigt jobbigt hände för mig. Det är ett år sedan jag var med om min andra vårdskada. Något jag fortfarande har sviter ifrån, och då är det ett helt år sedan det hände. Helt sjukt!
Det som inte ska kunna hända hände
Ni som inte vet vad det var som hände kan läsa lite mer om händelsen här. Men kortfattat kan jag säga att jag var på sjukhuset för att göra en vanlig röntgen på mina knän. Jag hade det rätt besvärligt med dem då, och det var inför ett besök till ortopeden som jag skulle göra den här röntgen. Men under undersökningen händer tyvärr det som varken ska vara möjligt, eller som får hända. Mina framfötter blir klämda mellan röntgenapparaten och golvet. Jag sitter alltså bokstavligen fast däremellan. Något som gjorde så fruktansvärt ont, och som resulterade i nästan 1 månads inläggning på ortopedavdelningen med smärtlindrande dropp.
Aldrig sett ett par så svarta fötter
Jag har aldrig varit med om, eller sett att ett par fötter kan bli så svarta av blåmärken, och under så lång tid. Det tog nämligen månader för mig att bli av med den blånaden som blev. Lika att jag var sängliggandes bra många veckor efter att jag fick komma hem från sjukhuset, innan jag ens kunde ha ner foten.
Sen för att inte tala om värken. Jag fick ju åka in redan dagen därpå till akuten för att få hjälp med smärtan. Mitt smärtsystem blev så triggat efter händelsen, att jag tillslut inte kunde hantera det och behövde få hjälp med smärtan. Vilket resulterade i den långa tiden på sjukhuset med smärtlindrande dropp. Det här hände 30 januari 2020, och jag kom hem på permission måndagen den 24 februari 2020 till onsdagen den 26 februari 2020.
Ett år har gått
Det känns sjukt att det har gått ett år sedan det hände. Sen ska jag inte säga att det har varit ett lätt år, för jag skulle snarare säga att det har varit motsatsen. Både psykiskt och fysiskt. För det har varit lite som att börja om. För precis när det här inträffade för ett år sedan så hade jag lyckats trappa ur väldigt mycket av min smärtmedicin. Något jag hade kämpat med under ca 2 års tid. Det var medicin jag tog mycket för min nervsmärta i foten. Men efter den här olyckan retades den där nervsmärtan igång rejält igen, och jag blev tvungen att sätta tillbaka det väldigt fort. Något som kändes som ett stort bakslag, och speciellt eftersom jag inte hade orsakat det själv. Det kändes som att börja om på nytt.
Jag har inte kommit tillbaka helt än med att trappa ur medicinerna. Men jag jag kämpar på och försöker. Jag får ta det som det kommer helt enkelt, men jag hoppas det ska vara möjligt tillslut. Det är i alla fall mitt mål. KRAM!
Lämna ett svar