Idag är det två dagar sedan jag började med min Metoject-spruta, även kallad Metotrexat som jag är van med från förr. Jag tror jag skrev om det tidigare, men jag är inne på mitt femte försök nu med den här behandlingen. Tidigare har jag fått avbrutit även denna typ av behandling pga biverkningarna, och då har det framförallt varit illamåendet som har tagit över.
Flera år sedan sist
Senast jag hade den här behandling var flera år sedan. Jag tror det var någon gång i samband med att jag kom över på vuxen från barnreumatologen. Men tyvärr blev vi tvungen att avbryta det.
Så ni kan ju ana lite hur mina tankar har gått kring den här omgången. Jag har gruvat mig lite till att börja med den.Framförallt med tanke på alla mina tidigare erfarenheter. Men samtidigt har jag försökt ha ett öppet sinne kring att det kanske kan gå bättre den här gången. Eller det måste gå bättre, men det är svårt. Svårt att motivera sig till att börja med någonting när man så många gånger har blivit övertygad motsatsen. Men jag kan bara hoppas på att det kan gå lite lättare nu när jag är ytterligare lite äldre, men det visar sig.
Andra dygnet
Nu är jag i alla fall inne på andra dygnet. Jag tog sprutan i förrgår. Alltså i tisdags kväll. Jag kände mig så harig som var väldigt nervös inför det, men det kändes ändå skönt att få ta den första gången här på sjukhuset. Vi hjälptes åt jag och sköterskan här kring hur den skulle tas, för den här var lite annorlunda sen sist jag hade den. Men den var betydligt enklare nu än vad den var tidigare.
Nu var den mer bara som en penna som man tryckte mot låret, tryckte ner en knapp och räknade till fem. Sen var det klart. Det gjorde inte ens ont, så det var väldigt skönt. Lika att det inte behöver ligga i kylen. Det var också väldigt skönt, för annars brukar det nästan alltid vara kylvaror tycker jag med dem här typerna av mediciner. Så det underlättar väldigt mycket. Speciellt om man ska åka bort eller så.
Många psykiska minnen
Men för mig sitter det väldigt mycket psykiska minnen kvar tillsamman med den här medicinen. Både minnen kring hur jag har mått på den under alla omgångar jag har försökt tagit den tidigare som liten, färgen på sprutan som jag bara har förknippat med något negativt osv. Ja det finns väldigt mycket minnen i alla fall. Men hittills måste jag säga att det har gått över förväntan.
Visst att jag har haft lite som ett hängande illamående över mig, och tappat aptiten rätt mycket. Framförallt idag, men det har ändå gått bättre än vid mina tidigare minnen. Så jag hoppas verkligen att det fortsätter gå ungefär såhär i alla fall. Inte att det blir sämre och jobbigare i alla fall.
Lämna ett svar