En vecka har gått. En vecka sedan jag fick börja göra ett uppehåll av min bromsmedicin, och nu tre dagar sedan det blev bestämt att jag inte skulle få fortsätta med den.
Kändes som mitt sista hopp
För mig kändes det som att den här medicinen var mitt sista hopp. För just nu finns det ingen annan medicin tillgänglig som jag inte redan har testat. Inte som finns här i Sverige i alla fall som skulle kunna passa. Visst att forskningen fortsätter osv, men just nu är det lite svårt att tänka så. För just idag finns det igen. Självklart kommer jag aldrig ge upp hoppet eller sluta kämpa. Det finns inte på kartan.
Men jag tänker inte heller sitta här och spegla en bild av att allt är tipptopp, för det är de inte. Det är kämpigt, och det är mycket funderingar. Det kommer jag inte ifrån. Och lättare blir det inte av att kroppen är i uppror och gör mig hela tiden sämre på flera olika plan för varje dag.
Känns rätt läskigt
Allt det här är något som är rätt läskigt om jag ska vara ärlig. Speciellt när man är en kontrollmänniska som gärna gillar att ha koll på läget, och veta vad saker beror på. Och just nu har jag ingen kontroll. Just nu är jag rätt maktlös. Det ända jag kan göra är bara att hänga med och hoppas det vänder snart. Ta en dag i taget helt enkelt och hoppas på att det är en av dom bättre dagarna. För en vacker dag måste väl även jag få må bra i kroppen tycker jag. KRAM!
Lämna ett svar