Häromdagen när jag pratade med min smärtsjuksköterska så kom vi bl.a. in på hur min sjukdomssituation ser ut just nu. Vi pratade en del och jämförde med hur det var för några månader sedan. Vilken skillnad det ändå har blivit även om det inte är riktigt lika som det var innan allt hände. Men det är ändå framsteg.
Viktigt att bli påmind
Så vi pratade lite om det, och det tror jag faktiskt är viktigt. Att bli påmind om vad långt man egentligen har kommit. Speciellt när det är jobbigt och man har fastnat lite i hur det är just nu. Sen ska man såklart inte förminska att man tycker det kan vara jobbigt nu med, men det är bra att få lite perspektiv på det hela ibland. Att tänka tillbaka på hur det har varit och hur läget såg ut då. Att det faktiskt har gått framåt.
Vårdskadan på fötterna
Sen i ungefär samma veva fick jag ett meddelande på min telefon om att jag hade fullt minne och behövde frigöra mer minne. Så jag började radera bilder, vilket gjorde att jag hittade en hög med bilder från bl.a. tiden då i februari när jag var med om vårdskadan på fötterna. Då dem blev klämda i röntgenapparaten på röntgen. Då allt förändrades ännu en gång och var starten för ytterligare en riktigt jobbig period. Bilder väcker verkligen minnen på både gott och ont.
Men det var i alla fall precis det jag och min smärtsjuksköterska pratade om. För det var en jättejobbig händelse. Framförallt eftersom det blev så extrema konsekvenser av det för mig. Något som har tagit månader att komma tillbaka skapligt ifrån, för än är jag inte ”återställd” lika som jag var innan det hände. Jag behöver t.ex. fortfarande ta många av mina mediciner för nervsmärtan som jag i stort sett hade kunnat satt ut efter ca två års nedtrappande och kämpande innan olyckan hände. Något som gjorde mig riktigt less och irriterad.
Jag tror inte jag har hunnit lagt upp så mycket här på bloggen från den tiden. Händelser och äldre inlägg som jag hade lagt upp på min tidigare blogg.
Men jag har tänkt att jag ska börja göra det, så det blir lättare för er att hänga med i vad det är som har hänt. I vad som hände då en eftermiddag i slutet av januari, följt av nästan en månads tid inlagd på sjukhuset, och extremt jobbiga månader sängliggandes hemma.
Fortsättning följer… KRAM!
Lämna ett svar