2 juli 2019. Igår för prick ett år sedan var det här dagen då allt hade gått till bristningsgränsen och jag blev inlagd på sjukhuset för att få hjälp med min smärta i benet. Det var efter två veckors kämpande hemma utan att ha fått i stort sett ingen sömn som det tillslut blev nog. Det här var en extremt jobbig tid, som igen av oss egentligen hade en aning om skulle bli 3-4 veckor på sjukhus.
Började innan midsommar
Det började någon dag innan midsommar. Det var en helt vanlig dag då jag var till min fysioterapeut för att träna. Vi höll då på att träna uppresningar från golvet till stående. Alltså hur jag skulle ta mig upp från golvet på enklast vis. Jag hade även börjat gå till henne två gånger i veckan, och vi var kanske inne på tredje veckan med det. Något jag var extremt glad över, eftersom det inte hör till vanligheten att min kropp brukade klara av det. Det vi däremot inte visste då var att jag strax efter det skulle få en extremt jobbig tid framför mig.
Under träningspasset hände det
Det var under det träningspasset allt började. Det här var den 20 juni 2019. Det sjuka med allting var att jag inte gjorde någonting konstigt. Ingenting som vi inte tidigare hade gjort, och allt hände så plötsligt. Bortsett från nu i efterhand kan jag ju ha mina teorier kring det, men där och då förstod vi ingenting.
Det bara small till
Oavsett så var det precis som att det bara small till från ingenstans och jag fick så fruktansvärt ont i mitt underben precis nedanför knät på vänster ben. Det var i en resning som jag tyckte det kändes precis som att någonting brast eller bara högg till något så fruktansvärt inuti benet. Jag började gallskrika och grina och kunde inte röra benet en millimeter utan att jag panikgrät och knappt visste vart jag skulle ta vägen. Det var i skelettet kändes det som.
Jag minns allt
Jag minns allt som att det skulle vara igår. Det jag inte heller visste då var att jag varken skulle få sova någonting mer än kanske en timme per natt under en två veckors tid tills jag inte orkade mer, och hade blivit helt tömd på energi. Det var då jag blev inlagd med smärtlindrande dropp på avdelningen MAVA på Gävle sjukhus (medicinsk akutvårdsavdelning). Det jag inte heller visste då var att jag skulle bli liggandes där under tre veckors tid. Jag låg inlagd från den 2 juli till den 24 juli 2019.
Ingen visste varför..
Det som var så jobbigt då under den här tiden var att ingen visste vad värken berodde på. Varför jag hade så ont, och varför den kom så plötsligt. För jag hade verkligen extremt ont. Det var inte förrän i efterhand som dem kom fram till att jag hade fått ett benmärgsödem i underbenet. Något som jag förstår kan höra ihop med det reumatiska. Men det var något dem inte heller kom fram till förrän några veckor efter att jag hade blivit utskriven ifrån sjukhuset.
Magen blev ett problem
Under tidens gång när jag låg inlagd på MAVA var det inte heller bara benet som var ”problemet”, utan det blev även jätteproblem med magen och få till infarter som skulle funka längre än någon dag. Där slutade det med att dem tillslut opererade in en CVK-infart. Det står förcentral venkateter. Min var även tunnelerad, alltså att ”slangen” var dragen en bit under huden för att minska på infektionsrisken. Men vägen dit var lång.
Glad att det är över!
Jag är glad över att det var då, och att nu är nu. Att det är förbi, för egentligen är det bara en tid jag vill glömma med tanke på att det var så jobbigt smärtmässigt. Sen att vi också hade såna problem med mina kärl. Att infarterna bara slutade fungera och var väldigt svåra att få dit.
Men i år ser jag fram emot en sjukhusfri sommar. Min sjukdomsvistelse för i år är redan gjord (då i februari), så jag ser nu i år fram emot en lång och härlig sommar HEMMA istället!
Lämna ett svar