Här kommer fortsättningen från onsdagens händelse med Harry som jag skrev om i del 1. Ni som inte läst den kan göra det här.
Natten från onsdag till torsdag gick ändå bra, även om jag mer eller mindre inte tror att jag fick en blunds sömn. Jag låg på helspänn hela natten ifall det skulle bli att vi behövde åka in. Men som tur var så klarade vi oss till dagen därpå. Vi hade en tid kl.08:15 på djurkliniken igen för att lämna in honom. De visste inte när under förmiddagen det skulle bli tid för honom, men att de i alla fall då hade koll på honom. Det dem skulle göra var bl.a. att tömma blåsan och försöka spola rent så det där fragmentet inte skulle sitta i vägen längre för att urinen skulle kunna komma ut. De skulle även ta lite olika prover, samt ge honom vätska eftersom han hade ätit och druckit så dåligt.
Dem ringde mig sedan vid lunchtid och berättade han var ”färdig”, samt att jag då kunde komma och hämta honom.
Hade gått bra
Allting hade gått bra. Vilket var jätteskönt. Det hade varit ett stopp i urinvägen som täppte till och gjorde att han inte kunde kissa. Så det var verkligen tur att vi både ringde och åkte in då i onsdags, samt i torsdags för att få det åtgärdat. För annars i värsta fall hade det kunnat blivit riktigt allvarligt och akut, och urinblåsan hade kunnat spricka. Men nu hann vi som tur var. Nu under en vecka ska han i alla fall få smärtlindring och antiinflammatoriskt för värken, och sen ska han förhoppningsvis må som vanligt igen.
Tog olika prover
De tog även prover för att kolla om han hade någon njursjukdom, eller om det var något annat med urinen som var avvikande. För att få reda på vad det här berodde på. De kollade även om han hade någon pågående urinvägsinfektion, vilket han skönt nog inte hade. De andra proverna såg också bra ut, så just nu vet vi inte exakt vad allt berodde på. Men att det nog kan vara att han har fått en inflammation i urinledaren som gjort att det blev för trångt och svårt för urinen att komma fram, tillsammans med att dem där fragmenten låg i vägen. Men huvudsaken nu är att han mår mycket bättre igen.
Helt groggy
När vi kom hem var han helt groggy och stirrig. Han var säkert inte riktig sig själv sedan han hade fått massa lugnande under undersökningen. Men efter någon timme var han inte lika vinglig och stirrig längre. Det var precis som att han upplevdes lite rädd och inte visste vad det var som hände. Varför han mådde som han gjorde.
Svullna ben
Under eftermiddagen började han även svälla väldigt i övre delen av frambenen. Han var helt vätskefylld på båda benen, och det berodde inte på det lilla förbandet han hade fått på det ena. För det satt alldeles för löst för att det skulle ha stoppat flödet och gjort den där svullnaden. Jag ringde då i alla fall till veterinären igen och hörde mig för kring varför han hade börjat göra det. Men då var det pga att han hade fått vätska i nacken som sedan hade sjunkit ner i benen pga tyngdkraften när han började röra på sig mer. Så det var ingenting konstigt, även om det såg ut att göra ont på honom.
Slutade bra
Nu mår han i alla fall bara bättre för varje dag. Ganska fort började han bli mer lik sig själv, började prata och mjau:a igen som han ofta i vanliga fall brukar göra, äta och dricka igen, samt gå på lådan. Så det är jätteskönt att allt slutade bra! KRAM!
Lämna ett svar