Nu har det gått ett halvår sedan jag började med min Simponibehandling. Eller rättare sagt har det blivit ett halvår och en vecka sedan jag började med den. Simponi är en spruta jag tar en gång i månaden för att bromsa min reumatism, och den här gången var det min sjunde spruta. Den tog jag i måndags som nu alltså blir för en vecka sedan.
Simponibehandling
Jag tycker inte att Simponibehandlingen har hjälpt särskilt bra under den här tiden. Jag trodde det var på gång, men nu när vädret börjat bli sämre och mer ostabilt igen så har även kroppen blivit det. Det har märkts ganska tydligt att jag säkert har mått bättre av den här värmen som har varit under sommaren, än vad jag har gjort av medicinen. Det känns som det i alla fall. Sen måste jag ändå säga att den här sommaren har varit en av dem bättre på länge. I alla fall om man tänker på att det har varit relativt jämnt väder och inte så mycket skiftningar. För det har inte varit lika skiftande som det brukar kunna vara i alla fall. Däremot har jag haft det rätt jobbigt med värmen. Speciellt om man tänker med svullnaden i fötterna och benen pga värmen. För den har varit rent ut sagt vidrig!
För annars något jag tycker brukar vara extremt jobbigt med svensk sommar är just alla skiftningar som brukar ha varit mellan blåst, regn, solsken, varmt och kallt. Så om man jämför med hur det brukar kunna vara så tycker jag ändå det har varit en bra svensk sommar. Däremot ska det bli lite intressant att se nu när vädret mycket troligt kommer börja skifta mer och mer igen, bli kallare och gå mot hösten. Så det visar sig hur jag kommer må av det.
Hade hoppats på mer
Sen tycker jag inte min Simponibehandling verkar hjälpa riktigt i den utsträckning som jag hade hoppats på. Drömmen just nu skulle verkligen vara att få ner aktiviteten av inflammationer i kroppen. Något som inte alls verkar vara det enklaste. Snarare ett evigt mission som jag kommer få fortsätta kämpa med. I alla fall så länge det inte finns några andra mediciner att testa eller ta till. Det är inte heller roligt att hela tiden behöva känna sig som en försökskanin. Något som jag också har fått känna på genom åren.
Men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta försöka tänka positivt på det hela, och hoppas på att den i alla fall gör någon nytta. Om det så är på cellnivå och hjälper till så inte lederna blir mer förstörda i alla fall. Men tills vidare ska jag i alla fall fortsätta ta den en gång i månaden. KRAM!
Lämna ett svar