I fredags var jag till Falun för att göra en datortomografi (röntgen) på käklederna. Jag skulle först ha gjort den i Gävle men väntetiderna var lång. Därför bestämde min käkkirurg tillslut att jag fick komma till Falun istället i fredags för att få den gjord.
Dessa bilder ska nu skickas till USA för att se om protesen som är gjord ens går att använda, eftersom min käkkirurg har sett att leden är ännu mer sliten än när protesen gjordes. Jag skulle opererat in den i oktober -22 men valde att vänta.
För mig är det ett stort steg att ens ta mig till Falu lasarett där jag har varit med om många extremt tuffa stunder med mina fötter och fotoperationer. Hela jag minns. Både kroppsligt och mentalt.
Det blev droppen
Och att då ta sig dit och bli väldigt otrevligt bemött blev droppen för mig. Hela min kropp och mitt sinne fick panik efter besöket. Och såklart fanns de många bakomliggande känslor som blossade upp. Jag ville bara därifrån och hela mitt inre skrek ”TA MIG HÄRIFRÅN, JAG VILL INTE MER!”.
Det blev tydligt igår att jag inte kan pusha mig själv som jag alltid gjorde förut. Tidigare körde jag bara på även om operationer såklart var jobbiga, men idag vet jag att de finns så många andra vägar man kan ta. Jag vet inte hur jag ska förklara, men på något sätt blev jag avtrubbad känslomässigt förut och mer bara körde på. Jag pushade mig själv till det yttersta eftersom de var det jag trodde behövdes för att må bra. Jag sa ja till allt jag då trodde skulle vara ett steg närmare ett bättre liv, oavsett hur smärtsamt de först skulle behöva vara. Idag kan jag inte göra det på samma sätt. Så bara tanken av ytterligare en operation fick mitt system att reagera.
Blev större än jag trodde
Hela den här händelsen blev mycket större för mig än vad jag trodde. Som jag känner idag vill jag aldrig åka dit igen, men vi får se hur allt löser sig. Jag har tillit till att de som är menat kommer ske! Oavsett vad det kommer vara.
Lämna ett svar