Det här citatet tycker jag är bra. Focus on the step in front of you, not the whole staircase. Jag tycker det blir lite som en påminnelse om att försöka leva i nuet, och inte flyga iväg i tankarna alltför mycket. För det är annars väldigt lätt att göra det. Det tycker i alla fall jag.
Däremot tror jag det är något vi alla gör. Vi tänker ofta alldeles för långt fram och oroar oss över saker i onödan. Något som kan vara både på gott och ont. Men som kroniskt sjuk tycker jag i alla fall man lätt kan göra det på ett negativt sett. För det är klart man oroar sig över framtiden, och funderar över hur det kommer bli med allt. Speciellt om man dessutom är nysjuk och allt fortfarande är väldigt nytt. Då förstår jag det verkligen.
Sen tror jag även allmänt att det är betydligt vanligare än vad man tror eller hör folk säga högt att man oroar sig över saker. Det ligger nog i vår natur. Något som gäller oss alla, och inte bara om man är kroniskt sjuk. För det är klart man funderar och oroar sig över livet.
Hur mycket ska man låta det ta upp ens liv?
Sen är frågan hur mycket man låter det ta upp ens liv. Framförallt det man inte kan påverka. Det är i alla fall något jag har funderat och försökt jobba mycket med. Jag har försökt att jag ska lära mig att inte fundera och lägga så mycket fokus på just det. Speciellt på sånt jag vet att jag faktiskt inte kan påverka. För det tar bara onödig energi som jag faktiskt kan lägga på någonting annat viktigare. Men där gäller det då att hitta dem där knepen till att kunna bryta det mönstret/tänket, och leva mer i nuet. Och kunna fokusera på det man egentligen kan tycka är viktigare. Vilket också kan vara lättare sagt än gjort.
Ett knep
Ett knep som har hjälpt mig är att avsätta en stund för att faktiskt få oroa sig, och fundera över det man tycker är jobbigt. Sen ska man såklart inte låta det ta upp hela ens liv. Utan det måste finnas en tidsgräns just så det negativa inte ska få ta över.
Ett exempel kan vara som nu t.e.x. angående min armbåge och hand. Jag var och gjorde en magnetkameraundersökning på det i onsdags. Jag har gjort det för att jag har mycket besvär därifrån, och min läkare vill nu se hur själva leden ser ut. Se om leden kan ha blivit påverkad av sjukdomen, eller om den har klarat sig ifrån det. Just med tanke på att jag har mycket ont där. Det är i alla fall något jag mer och mer har börjat fundera över, och som jag målar upp olika situationer kring. Säkert för att försöka göra mig förberedd på det värsta. Jag burkar i alla fall lätt kunna göra det när det gäller just saker angående hälsan eller sjukdomen.
Men om vi då säger att jag har gått och oroat mig för det värsta. Enda fram till svaret kommer, och det visar bra. Inte dåligt som jag har byggt upp i mitt huvud. Då är ju det något jag har gått och oroat mig för i onödan. Något jag har målat upp en fel bild av och lagt mycket energi kring. Fel sorts energi som jag egentligen hade kunnat använda till något viktigare.
Lättare sagt än gjort
När jag hamnar i en sån situation där mycket hänger på exempelvis provsvar eller en undersökning. Då brukar jag försöka lägga det åt sidan. Jag får inte tänka på det förrän jag har fått svaret. Just för att försöka dämpa oron och alla funderingar kring det. Men när svaret väl har kommit och jag vet mer exakt vad som har hänt, då får jag fundera.
Sen är det svårt, de vet jag, men det blir också lättare ju oftare man göra det. Jag tycker i alla fall det har hjälpt mig. Inte jämnt, men oftast. Just för att försöka hålla sig så positiv och stark som möjligt psykiskt genom olika besked.
Jag vet att det är svårt. Men för att försöka att inte drunkna i alla funderingar och tankar som kommer längs vägen som sjuk, så är det i alla fall något som har hjälpt mig en del. Inte jämnt, men en del i alla fall. Sen är det svårt att förklara, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Det gäller att försöka staka upp det hela så inte hela sin värld ska byggas upp av saker som egentligen kanske inte är sanna. Inte innan man vet exakt fakta kring det. KRAM!
Lämna ett svar