Det här inlägget skrevs söndag den 13 juli 2014.
Du kan läsa om den fjärde fotoperationen jag gjorde här.
Den 3 juni, en tisdag, gjorde jag min femte stora fotoperation (sjätte om man räknar med den gången då jag tog bort en skruv). Den här gången opererade jag högerfoten, och det här var den andra stora fotoperationen på den här foten. Borttagningen av skruven som jag tidigare har gjort var också gjord på den här foten, och du kan läsa om den operationen jag gjorde här. Jag åkte in till Falu lasarett dagen innan på måndagen efter lunch. Då lades jag in, fick träffa ortopeden, narkosläkaren, sköterskan och göra alla förberedelser inför operationen dagen efter. De tog även blodprover och kollade blodtrycket. Det var lite fler förberedelser den här gången dagen innan, eftersom jag inte hade varit på någon förundersökning.
Jag fick åka ner till operation runt tvåtiden på tisdag eftermiddag. Det var jobbigt att vänta så länge, för man hade både börjat blivit hungrig och nervositeten smög sig på mer och mer. Från början skulle jag få komma till operation runt halv ett, men tiden sköts hela tiden fram, så man visste inte riktigt när det skulle vara dags. Det var nog inte förrän jag kom in på operationsrummet som jag blev nervös. När jag låg på operationsbordet och det började göra i ordning allt inför operationen. Operationspersonalen var även den här gången väldigt snälla och lugnade mig när jag tyckte det var jobbigt. Jag var klar på operationen och kom upp till uppvaket ca halv fem. Jag vaknade inne på operationsrummet nästan direkt efter operationen när dem försökte väcka mig. Jag kommer inte ihåg så mycket därifrån, bara att jag hade något i halsen som de tog bort, att de kollade hur mycket urin jag hade i blåsan med någon apparat och att dem sedan flyttade över mig till min säng. Efter det åkte vi till uppvaket.
Jag hade inte så speciellt ont direkt efter operationen, vilket var väldigt skönt! Det berodde på att nervblockaden dem hade lagt precis innan operationen när jag sov hade tagit väldigt bra, samt att jag hade en pump som hela tiden pumpade in smärtlindring i en av kanylerna. Medicinen jag fick i pumpen var en typ av bedövning/narkosmedel, och det var pga. den jag blev kvar på uppvaket, för att dem inte kunde hantera den på avdelningen. Sen under onsdagen på förmiddagen vid ca tiotiden stängde dem av pumpen med smärtlindring jag fick därifrån. Den här gången valde dem att ha kvar mig ett tag efter att dem hade stängt av pumpen, eftersom det blev väldigt jobbigt vid förra operationen då både nervblockaden gick ut och pumpen stängdes av samtidigt. Under eftermiddagen runt tvåtiden började värken tillta för att framåt middagstid bli riktigt jobbig. Värken blev bara värre och värre men morfintabletterna hjälpte inte. Jag fick många tabletter, men sen till natten gick dem över till morfinsprutor direkt i kanylen istället, och det fungerade bättre. Vid tiotiden den kvällen bestämde de sig för att lägga en ny nervblockad, men den tog inte alls. Så under natten fick jag smärtlindrande morfinsprutor en gång i timmen. Sen under morgonen dagen efter (torsdag) bestämde min narkosläkare (var en annan kvällen innan) att dem skulle lägga ytterligare en till nervblockad, och den tog som tur var bra. Du kan läsa mer om tiden på uppvaket här.
Under torsdag förmiddag kom jag tillbaka till avdelningen, men innan jag fick komma till mitt rum var det dags för omgipsning. Det var inte roligt. Det var bara tur att dem hade lagt den nya nervblockaden en stund innan, för den tog bort en bit av värken och känseln på underbenet. Direkt efter operationen får man inte ett riktigt gips, utan det är mer som en gips skena (under och på sidorna) av kalkgips med ett bandage lindat runt. Det är för att benet ska kunna svälla ”fritt” efter operationen, så det inte ska göra lika ont. I vanliga fall brukar man byta ”operationsgipset” mot ett riktigt gips dagen efter, men eftersom jag blev kvar på uppvaket till på torsdagen så fick jag göra det då istället. Det gjorde riktigt ont. Hela gipset satt verkligen fast runt benet och huden. Både för att det hade kommit mycket blod som hade stelnat och för att benet hade svällt och gipset satt spänt. De fick nästan ”bryta loss” gipset kan man säga. Sen är det inte så roligt att gipsa om en fot när man är nyopererad heller pga. värken och att man är öm. Men dem som bytte gipset tog det lugnt, och tillslut satt det ett nytt gips där i alla fall. Undertiden jag var i gipsrummet och gipsade om foten, kom min ortoped. Det var första gången jag träffade honom sen operationen. Ni kan läsa mer om det mötet och om hur det gick att operera den här.
Senare under torsdagseftermiddagen fick jag åka iväg och röntga foten, för att se så att allt såg bra ut. Det gör man alltid dagen efter en operation (i mitt fall två dagar efter den här gången). En sak jag väl kommer ihåg sen dess är när sköterskan kommer in till mig på rummet och berättar att ortopeden var nöjd med röntgenbilderna. Han hade sett väldigt bekymrad ut innan röntgenbilderna var tagna. Likaså när jag träffade honom i gipsrummet, men efter att han hade sett bilderna sa sköterskan att han hade tagit en lättande suck över att röntgen hade sett bra ut och han var nöjd! Det var riktigt skönt att höra, efter beskedet om hur extremt skört skelettet var.
Den 13 juni på fredagen blev jag flyttad till Gävle sjukhus på förmiddagen. Det blev jag för att dem skulle stänga avdelningen för sommaren. De skulle bara ta emot akuta fall. Och eftersom jag inte kunde vara kvar där och dem inte ville skicka hem mig, så blev jag flyttad till Gävle istället med sjuktransport (taxi med bår). Det gick bra, lite ovant att ligga ner och åka bil/buss baklänges bara. Jag har delat in sammanfattningen av den femte operationen i två delar (kanske blir tre), eftersom den här sjukhusvistelsen blev så mycket längre än dem tidigare. Jag dela även upp den för att den inte ska bli hur lång som helst och gå lättare för er att läsa.
Lämna ett svar