Nu kommer det ett rätt öppet inlägg. Den senaste tiden har allt verkligen gått upp och ner för mig mentalt. Ena stunden är jag överlycklig och fyllt med energi pga alla framstegen jag gör, och är bara taggad på livet. Till att jag nästa stund kan känna mig så trött, ledsen och deppig. Allt blir övermäktigt att ta in, och det är svårt att landa i allt kring vad jag varit med om. Det börjar mer och mer komma ikapp mig på riktigt allt jag faktiskt har kämpat mig igenom och varit med om. Jag har svårt att förstå själv att jag ens sitter här idag. Eftersom hela mitt liv mest har varit som en ända stor och lång kamp. Hela mitt liv som har kretsat kring sjukdom och sjukhus och mest bara har handlat om att överleva.
Men nu är det inte så längre. Nu börjar jag mer och mer kunna slappna av kring att jag inte hela tiden måste vara redo för ett kommande bakslag som kan komma närsomhelst. Vilket också betyder att jag mer och mer börjar få tid till att bearbeta allt som faktiskt hänt. Vilket som jag sa precis i början är en stor känslomässig bergochdalbana just nu. Något jag måste lära mig leva med och försöka bearbeta ordentligt.
Jag känner mig även ganska vilsen kring vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Vad drömmer jag om och alla frågor kring livet i allmänhet. Något jag tidigare aldrig har kunnat fråga mig. Men som jag nu kan. Som ni märker är det ett himla snurr i huvudet på mig nu utan att jag kan påverka något. Jag försöker varje dag landa i här och nu, och inte försöka försvinna bort i dåtid och framtid. Men det är lättare sagt än gjort. Så det blir många: andas in, andas ut under en dag.
Jag ville mest bara dela med mig av det eftersom allt inte bara är på topp hela tiden som det kanske ser ut här just nu. Utan det väldigt mycket som måste bearbetas.
Lämna ett svar