I fredags var jag till min reumatolog igen. Jag var dit pga att mina fingrar har varit extremt svullna de senaste 3 veckorna och gjort väldigt ont. De har inte velat gett med sig. Därför fick jag tillslut nog, eftersom det bara blev värre. Det kom i samband med att jag blev utan assistansen för en månad sedan. Jag tror inflammationerna både berodde på överbelastning och en hel del stress kring allting och alla förändringar jag stod inför.
Idag har det även gått precis en månad sedan jag blev utan assistans. Vilket har varit en rejäl bergochdalbana både fysiskt och psykiskt. Men nu börjar jag ändå tycka att jag har börjat landa mer och mer i det hela, och jag börjar hitta mina rutiner för att vardagen ska fungera.
Jag fick 6 st kortisonsprutor i fingrarna. Sist jag fick en kortisonspruta var i somras. Nästan ett år blev det. Vilket är helt overkligt i mina ögon, eftersom jag tidigare alltid har behövt det var och varannan månad. Men inte längre. Därför tog det emot lite att behöva ta dom nu. Men det behövdes. Man får försöka vända på det och inte se det som ett nederlag, även om det har känts lite så. Istället får man försöka se vad jag långt jag faktiskt har klarat mig utan dom. Vilket är helt fantastiskt! Eftersom jag fortfarande varken står på kortisontabletter eller någon bromsmedicin för reumatismen.
Lämna ett svar