Läka bit för bit

Nu var det ett tag sedan vi hördes igen. Jag har behövt lagt bloggen lite åt sidan den senaste tiden pga att jag har en rätt jobbig tid och behövt fokusera mer på mig själv. Energin har inte heller funnits där, vilket jag hoppas det snart blir ändring på. Däremot vill jag gärna börja skriva här mer igen som jag gjorde förut, eftersom det är något jag älskar. Men jag tar en dag i taget. Det får bli utefter när energin finns där nu när den går väldigt mycket upp och ner.

Det här inlägget skrev jag på min instagram (@elinnhellgren) häromdagen:

”Idag är en bättre dag jämfört med de senaste som varit. Något jag har börjat förstå mer och mer är vad återhämtning faktiskt är och vad det betyder. Det är verkligen viktigare än vad man kan tro. Göra det kroppen känner och behöver utan press och måsten.

Bara det att kunna slappna av och göra ingenting, och då menar jag utan något som distraherar en som tex telefon, tv eller olika ”måsten” som vi bygger upp. Lika viktigt är det att våga känna efter när känslorna kommer, låta gråten komma om det behövs, att våga lyssna inåt och njuta av både lättare och tyngre stunder. Att försöka se det fina i det. För ju mer vi känner och lär oss mer om oss själva, ju mer lär vi känna oss själva på riktigt. Under allt surr från allt de vi matas med runtomkring oss varje dag.

De senaste dagarna har för mig verkligen handlat om att pausa allt runtomkring, försöka ta in allt som händer inombords, bearbeta, reflektera, känna in, landa och ta igen. Jag börjar mer och mer kunna bearbeta den jobbiga tiden som varit mitt liv, men det är inte enkelt och det gör extremt ont. Men jag väljer att tro och ha tillit till att det kommer något fint av det. Just nu får jag bara ta en dag i taget, och möta den som den är tills det inte gör lika ont längre. Läka bit för bit. Och bli medveten om att det kommer gå upp och ner när de både känns lättare och tyngre.”

Jag tänker inte sitta och ljuga om att allt är frid och fröjd just nu. Det är jobbigt, det gör ont, det är motigt även om det positiva ändå tar över i det stora hela. Jag syftar framförallt på min resa genom att läka kroppen. Både fysiskt och mentalt. Men i och med att kroppen har lugnat sig mer och mer så har det istället blivit mer de mentala som har behövt fått ta sin plats och tid, därav mer fokus på det.

De bästa jag valde att göra var att börja ta hjälp av en terapeut som jag går och pratar hos nu regelbundet. De skulle jag tipsa alla att göra. Man behöver inte vara djupt deprimerad för att göra det, men det kan vara jobbiga saker man ändå behöver lära sig hantera. För mig har det handlat mycket om olika trauman kring olika operationer, sjukhusvistelser och bara den stora grejen att bli sjuk som väldigt liten. Det blir som en stor sorg. Men även att hänga med i alla förändringar som hänt mig under det senaste året. Bara det att jag kan gå igen, att jag inte har assistans längre, att jag har flyttat och kan vara självständig. Bara det är en stor omställning som tar tid att landa i.

Jag är säker på att allt kommer bli bra tillslut, och att jag kommer kunna landa och bearbeta det. Jag behöver bara ge det all den tid det tar. För jag märker ändå att de i det stora hela ändå går framåt. Men jag tycker ändå det är viktigt att visa att det inte bara går spikrakt uppåt. För det finns en till sida i det dolda bakom det ena framsteget efter det andra. För en läkning är verkligen inte spikrak. Det är verkligen att välja det tuffa, det obekväma och det rätta för kropp och själ. Välja hjärtats väg istället för de rätta som huvudet hela tiden tycker och säger.

En svacka

Det fysiska har inte heller varit på topp de senaste veckorna. Det har varit en svacka där jag har behövt pausat hela min behandling för att få bort borrelian. Men förhoppningsvis kommer jag kunna börja med den snart igen. För nu vill jag verkligen få bort den en gång för alla! Men tröttheten har verkligen tagit över mig den senaste tiden. Det kändes precis som att kroppen sa: ”Stop, nu orkar jag inte rensa ut nå mer. Jag behöver en paus.” Men det går upp och ner. Ett steg bak och sen två steg fram. Jag får bara ha tillit och tålamod till processen.

Två liv i ett

Just nu har jag en jobbig tid mentalt. Vilket jag nog kommer ha ett tag. Det går i vågor. Det är mycket att bearbeta i hur mitt liv har varit och sett ut. Även om det känns som att jag är i startgropen av ett helt nytt liv idag, så går det inte bara att släppa allt kring mitt ”förra liv”. Och jag skriver ”förra” eftersom det verkligen känns som att jag håller på och lever två helt olika liv fast under samma livstid. Ta bara nu jämfört med för ett år sedan, eller egentligen jämfört med hur hela mitt liv har sett ut. Det är verkligen som natt och dag, även om jag har en lång väg kvar. Men det är ändå mer än vad jag hade kunnat drömma om som hänt under detta år som varit. Helt otroligt!

Men just nu får jag bara gör som det står i denna text från inlägget jag delade här ovanför.

”Just nu får jag bara ta en dag i taget, och möta den som den är tills det inte gör lika ont längre. Läka bit för bit. Och bli medveten om att det kommer gå upp och ner när de både känns lättare och tyngre.”