Mediciner

Mediciner. Jag vet inte vart jag ska börja. Mediciner är något jag för det första är otroligt glad över att det finns. Framförallt när man behöver dem. Sen kan det såklart vara ett stort problem för många också. Både med biverkningar eller kanske pga av olika typer av beroenden osv. Men när man behöver det, då är man glad att de finns att tillgå.

Igår var det dags att göra dosetterna igen. Just nu gör jag det varje söndag för att det har varit en hel del ändringar om vart annat som gjorts. Tidigare gjorde jag det alltid varannan söndag så jag inte skulle behöva göra det så ofta, och det räckte under två veckors tid. Men som det är nu så blir det enklare att göra det en gång i veckan.

Just det här att göra dosetterna är nästan alltid något som är lite ångestframkallande hos mig. Jag gillar inte att se alla tabletter. Alla tabletter jag behöver för att ens ta mig igenom dagen. Något jag inte alls tycker om, och speciellt inte nu senaste tiden när jag har behövt öka på en del av dem. Framförallt medicinen som är för smärtan. Det är inte roligt, för jag vill bara bli av med dem. För egentligen är det så långt ifrån mig man kan komma, och jag vill inte ha dem längre.

Många olika mediciner

Många gånger kan jag fundera över om det alltid kommer vara såhär. Att jag kommer behöva såhär många olika mediciner. Jag tar ju inte ”bara” mediciner pga min reumatiska sjukdom (som jag gärna hade önskat att det stannade vid), utan det är så mycket mer som har tillkommit under dem här 22 åren som jag har varit sjuk. Det är ju mediciner för:

– Högt blodtryck och puls.
– Binjurebarkssvikt (producerar för lite av mitt egna kortisol).
– Kortison för att minska inflammationer.
– Förändring på hypofysen.
– Nervsmärta.
– Njursten.
– För skelettet (benskörhet).
– Smärtlindring utöver nervsmärtan.
– Medicin för magen.

Jag tror inte jag har glömt någon del, även om jag säkert har gjort det. Men det har som sagt blivit en hög. Vilket egentligen gör mig rätt frustrerad, eftersom önskeläget hade ju varit om jag endast kunde klara mig på min reumatiska medicin, och sen kanske alvedon någon gång vid behov. Men som sagt, för tillfället är det bara ett önskeläge. På något sett gäller det nu bara att vara glad över att det faktiskt finns mediciner som hjälper en och som får kroppen att fungera så bra den kan. Speciellt när den inte vill göra det själv. KRAM!