Här kommer min tredje del i ”min sjukdomshistoria”, den andra delen kan ni läsa här.
Fötterna har ju som sagt varit den delen som har fått tagit mest stryk på grund av sjukdomen. Jag har haft problem med fötterna så länge jag kan komma ihåg, men det var inte förrän på högstadiet dem blev ett riktigt problem för mig. Jag behövde använda rullstolen mer och mer, och i perioder både inomhus och utomhus. Värken blev snabbt sämre och kortisonsprutorna hjälpte inte. Jag hade ständigt inflammation i fotlederna och värken blev bara värre och värre.
Det var inte förrän våren när jag gick i nian som vi fick beskedet om att allt brosk i leden var förstört och att jag bara gick och nötte ben mot ben i båda fotlederna. Det såg dem via en slätröntgen när jag stod upp. Det kom som en chock, men samtidigt så förklarade det alla knakningar och framförallt värken. Tidigare fick jag bara förklaringen att det var senor som ”hoppade”, vilket i sin tur resulterade i alla knakningar och smärta. Men där hade dem minsann fel.
Skönt att få veta vad det berodde på
Samtidigt som det kom som en chock var det skönt att höra vad all värk berodde på. Det som hade hänt var att fotlederna hade blivit så förstörda av ledinflammationerna att allt brosk förstördes och jag blev tvungen att steloperera båda fötterna. Eftersom jag inte hade något brosk kvar i fotlederna så gjorde det att jag nötte ben mot ben varje steg jag tog i fotlederna. Det knakade varje steg jag tog och när jag gick i trappor lät det som torra träpinnar som knäcktes.
Att de är stelopererade betyder att jag inte alls kan röra på fotlederna. Varken uppåt eller neråt, inte heller sidledes. Utan jag kan bara röra framfötterna och tårna.
November -10 gjorde jag min första steloperation. Jag har sammanlagt gjort tre stora fotoperationer och en mindre där de tog bort en skruv som skavde. Den senaste stora fotoperationen jag gjorde var i maj -12.
Fötterna var helt förstörda
I och med att fötterna var så pass förstörda gick det inte att sätta in en fotledsprotes, d.v.s. en ny fotled. Det som istället kunde göras var att steloperera. Något som i sin tur gjorde att jag aldrig mer skulle kunna röra på fotlederna igen.
Det känns förjävligt att det behövde gå så långt innan de kom på vad det var som gjorde så ont i fötterna. Att man redan som 15 åring ska behöva få beskedet om att man måste steloperera båda fötterna, för att dem ser ut som dem gör. Det är mest bara frustrerande att man ska behöva gå igenom något sådant. Att man blir tvingad till att gå igenom operationer och någonting jobbigt, för att slippa värken och förhoppningsvis kunna gå igen.
Fortsättning följer…
Detta inlägg skrevs år 2013.
Lämna ett svar