Vad mycket jag är på sjukhuset!

Godmorgon kära ni!

Imorse vaknade jag rätt tidigt och kunde inte somna om, så då slutade det med att jag låg och tittade bland gamla bilder i telefonen. Jag måste bara säga, gud vad mycket jag är på sjukhuset!!! Jag har nog inte riktigt reflekterat så tidigare, utan det har bara blivit något ”normalt” för mig att jag är där ofta. Men för dem allra flesta är det ju faktiskt inte alls vanligt att vara de. Inte såhär ofta som jag är där i alla fall. För vissa har ju knappt satte sin fot på ett sjukhus, medan jag är där flera gånger i veckan och har varit det under större delen av mitt liv.

Jag har inte heller bara ett foto därifrån om jag säger så, och ärligt får jag lite ångest av det. Det känns inte roligt att det ska behöva vara en sån stor del av mitt liv som det faktiskt är. Det känns orättvist om jag ska vara ärlig. Samtidigt som allt jag varit med om också har gjort mig till den jag är idag. Fast mycket hade jag gärna sluppit uppleva också kan säga..

..ärligt får jag lite ångest av det. Det känns inte roligt att det ska behöva vara en sån stor del av mitt liv.

Jag kommer bara ihåg när jag var mindre, och varje gång jag skulle till doktorn så var jag både nervös och fick lite hjärtklappning när jag satt där i väntrummet och väntade på att få komma in. Det gick ju över så fort vi kom in på rummet, men nervositeten fanns alltid där innan när jag var liten. Men den nervositeten försvann ganska fort ändå måste jag säga. Så fort jag började bli äldre när det blev mer och mer besök jag skulle på osv. Och nu kan jag inte ens minnas när jag sist hade det, för att det var så längesen. Det tycker jag är lite hemskt på ett sätt. Att det ska bli som ett ”normaltillstånd” att behöva gå till olika instanser på sjukhuset redan som jätteliten, eftersom jag har gjort det så länge jag kan minnas. Samtidigt som både jag och min familj såklart är OTROLIGT glada och tacksamma över den hjälp jag/vi har fått och fortfarande får! För utan den hade jag inte heller varit där jag är idag och klarat allt jag tagit mig igenom.

I telefonen hittade jag en hel del blandade sjukhusbilder. Allt ifrån när jag låg helt tom i blicken, hade slut på energi med armarna fulla av blåmärken o slangar och var jättesjuk, till en träningsbilder på fysioterapin. Snacka om kontrast. Men jag är ändå glad över att jag ändå har lite såna bilder också. Några som är lite ”roligare” och inte lika dystra som tyvärr väldigt många andra är. Men jag förstår ändå mer och mer att jag lever ett liv som väldigt få gör och har varit med om. Det är säkert därför den också kan vara rätt svår att förstå sig på och sätta sig in i. Sen kräver jag inte att någon ska förstå det heller, men det är lite roligt att ingen förstår ens situation eller jag kanske ska säga lyssnar på när jag säger att det t.ex. ”alltid händer och är någonting” förrän den personen bli en större del av ens vardag. Som i mitt fall är min vardag. För jag har nog alltid sagt att ”det är alltid något” som t.ex. krånglar, som det är besvär med eller att det är något jag precis har varit på. Det kan t.ex. ha varit en kortisoninjektion. Och det upplever jag att väldigt många inte förstår. För ”det kan inte vara någonting precis hela tiden”. Fast JO de kan det, och DET kan nog fler som lever i samma situation som mig intyga på.

Sen kanske inte alla har det exakt som mig, att det i stort sett är någonting precis hela tiden. Liten som stor grej, men det har alltid varit så för mig. För min sjukdom har inte riktigt hållit sig till att uttrycka sig i skov fram och tillbaka. Det har mer varit som ett ända långt skov som aldrig gått över skulle jag säga. Som mer eller mindre alltid har funnits där. Så det är nog mycket därifrån det har kommit, ”att det alltid är något”. Men när jag säger det så tror jag inte så många som inte träffar mig ofta förstår vad jag menar. De tar nog inte in den meningen som utomstående, eller tar nog inte riktigt den meningen på allvar förrän man verkligen får se det med egna ögon. För det låter inte troligt att det skulle vara så, utan de kanske mer låter som att jag skulle överdriva situationen. För det är inte förrän då, när folk ser det som dem också tror mig till 100% och förstår mig bättre känns det som. Men så får det vara. Det är bara jobbigt såklart att behöva överbevisa hur det är. Sen har det såklart blivit lite lättare när jag har blivit äldre än när jag t.ex. gick i skolan. Men alla blir vi väl kanske mer mogen och förstående med åren. Det vill jag i alla fall tro.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229