Vad var det som hände!? - De första 2 veckorna

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag sa att jag skulle göra det här inlägget, men nu är det dags. Vi får ta det från början så ni också får veta vad det egentligen är som har hänt dem senaste ca 2 månaderna. För det har hänt så mycket, och nu känns det som att det är på tiden.
Men jag tänkte dela upp det lite så inläggen inte kommer bli alltför långa. För jag misstänker att de kommer bli nog långa ändå.

Allt började precis innan midsommar. Till att börja med hade jag varit till min reumatolog då på onsdagen (19/6), dagen innan allt egentligen hände. Allt såg och kändes ändå rätt bra. Jag behövde inga kortisonsprutor som jag annars nästan alltid måste ha någonstans, men den här gången behövdes det inga. Vilket båda vi var lite glatt överraskade och lite chockade över, men ändå glada såklart över att jag hade en rätt bra period. Det var t.o.m. så vi gick in och kollade i systemet när jag sist hade fått injektioner, och det var hela 6 veckor sedan jag sist hade behövt några. Vilket var väldigt bra för att vara mig.

Men så kom torsdagen, dagen efter och jag skulle till min fysioterapeut för att träna. Vi hade t.o.m. kommit upp i att jag var där och tränade 2 gånger i veckan.
Vi gjorde i alla fall den träningen som vi brukar. Det var inget konstigt vi skulle göra heller, utan vi tog det lugnt som vanligt och utgick från dagsformen. Men så under träningen får jag extremt ont i mitt vänstra underben. Varken hon eller jag förstår riktigt vad det är som har händer eller har hänt, bortsett från att jag grinar av smärta när jag rör benet.
Jag får ont precis några centimeter nedanför knäskålen kan man säga, på mitten precis lite på höger sida om smalbenet. Där är det som värst, men där och då syns det ingenting.
Så vi får såklart avbryta träningen, eftersom det var helt omöjligt att fortsätta.

Smärtan fortsätter och är rent ut sagt vidrig. Varje millimeter av rörelse gör riktigt ont. Sen under kvällen fick jag bara mer och mer ont, det blev rött, alldeles kokhett och jag kunde knappt böja eller röra benet utan att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.
Det konstiga var bara att det satt på ett så väldigt konstigt ställe det onda, att det hade kommit så plötsligt och sen att det inte direkt syntes någonting. För jag var inte blå eller att det hade blivit någon extrem svullnad eller så.

Det var från den dagen helvetet började kan man säga. Jag kunde knappt sova på två veckor. Jag kanske sov max 2 timmar per natt om jag hade tur. Vi körde med kyla hela tiden för att försöka lindra värken som hela tiden låg och påminde att den fanns.
I början var det rätt lugnt om jag låg prick still med benet, men det bara någon dag innan smärtan fanns där konstant mer eller jättemycket.
Jag blev mer och mer galen kändes det som. För jag provade verkligen precis ALLT som vi kunde komma på som kanske kunde lindra, men inget hjälpte.

Under veckan som var efter midsommar så var jag även på en vanlig slätröntgen för att utesluta så det inte var något med skelettet. Det med tanke på min väldiga benskörhet i botten, och för att det egentligen inte sitter så mycket annat där än smalbenet. Men det gjorde inte att jag hade mindre ont för det.
Så för att utesluta någonting med skelettet och smalbenet, eftersom det också strålade som ner längs benet/i skelettet så fick jag göra en slätröntgen (vanlig skelettröntgen), och den visade inte på någonting. Vilket såklart var skönt! Samtidigt som man då bara ville ha någonting att gå på så man kunde göra någonting åt det.

Sen på torsdagen (27/6) under samma vecka hade jag ett återbesök till min fysioterapeut igen. Det blev mest prat och att hon kikade på benet igen, eftersom jag hade så fruktansvärt ont. Det var även en till fysioterapeut, kollega till henne som också kikade på det och båda tyckte jag behövde få träffa en reumatolog. Det med tanke på att de var värme-ökat och lite rött. De misstänkte att jag nog skulle behöva en kortisonspruta i fästet under knät. Men inte mitt under, för där sprutar man inte men mer mot in- eller utsidan. Troligtvis insidan eftersom det var där jag var mer öm och hade som en svullnad.
Min fysioterapeut ringde i alla fall då till reuma och pratade med en utav sköterskorna där. Hon fixade och bokade in mig så jag fick komma redan dagen därpå till en utav reumatologerna som hade jour.

Jag hade verkligen tur att jag fick komma så pass fort. Det var på en injektionstid som de brukar ha på fredagar. Reumatologen jag fick träffa kikade med ultraljud och såg att jag hade en inflammation bl.a. där på insidan nedanför knät. Så där satte han en kortisonspruta. Han satte ingen där jag hade som mest ont, eftersom man inte kan spruta kortison just där över det området. Men han kunde i alla fall spruta kortison någonstans, så det gjorde han tillsammans med bedövning. Det kändes lite bättre direkt efter och tills bedövningen hade gått ur, för sen gjorde såklart själva kortisonet ont och det gjorde att jag nästan fick ännu ondare innan.
Jag kommer ihåg att jag dem dagarna bara försökte hålla ut. Ta mig förbi helgen och hoppas på att det skulle vara bättre efter den, eftersom det brukar ta några dagar för kortisonet innan det blir bättre.
Så jag höll ut och kämpade på. Jag kommer ihåg att jag hela tiden försökte ha i bakhuvudet att "Det kommer bli bättre, låt det bara gå några dagar". Visst lite bättre blev det där på insidan, men jag hade fortfarande lika ont där "huvudsmärtan eller själva problemet" satt. Så jag vet egentligen inte hur mycket den där sprutan hjälpte.

Vilket som så blev jag i alla fall mer och mer slut för var dag som gick, och tillslut kunde jag bara inte hantera värken längre kändes det som. Jag behövde hjälp, och det var då jag ringde till smärtcentrum där på måndagen efter helgen (1/7).
Jag pratade då med en utav smärtsjuksköterskorna som jobbade, men hon ville prata med min smärtläkare som precis var på konsultation (har jag för mig) på några andra avdelningar. Men både han och min ordinarie smärtsköterska skulle vara tillbaka om inte alltför länge. Hon skulle prata med honom när de var tillbaka, och sen tyckte hon jag behövde få prata med honom själv också. Så inte alltför lång tid därefter ringde min smärtläkare upp mig.

Jag berättade hur det hade varit under dem senaste 2 veckorna, och hur det var nu. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så skönt, för både han och min smärtsjuksköterska hade börjat jobba just den dagen efter deras semester. Så det var en stor lättnad.
Samtalet resulterade i att vi gjorde lite ändringar kring mina mediciner, samt att han ville att jag skulle komma in och få smärtstillande dropp under 4 timmar för att se om det kan bryta smärtmönstret. Han lärde bara kolla med min smärtsköterska om hon hade tid att ta emot mig, och som tur var hade hon det.

Så under den eftermiddagen fick jag ligga där med dropp, och äntligen var det någonting som lindrade den värsta värken. Jag kommer ihåg att jag blev så extremt trött, men det var säkert för att kroppen fick vila lite från den mest akuta värken jag hade.
Sen däremot, efter bara ca 1-2 timmar efter att vi hade slutat med droppet, och jag hade kommit hem så hade värken kommit tillbaka. Jag hade lika jäkla ont igen. Så det blev inte det där avbrottet eller brytet som vi hade önskat, och även den natten var lika vidrig som alla andra hade varit dem senaste 2 veckorna.

Dagen därpå, tisdag den 2/7 ringde jag till smärt igen direkt kl.08:00 på morgonen när dem började jobba och sa som det var. Att jag var lika dålig igen, hade knappt sovit en blund på hela natten och orkade verkligen inte ha det såhär längre. Nu var det NOG!
Min smärtsköterska sa att hon skulle ringa min smärtläkare på en gång och prata med honom och sen återkomma. Strax därefter ringer hon tillbaka och säger att jag måste läggas in och försöka få hjälp med smärtan så jag får en chans att återhämta mig och få lite kraft tillbaka. För som det är nu kan vi inte ha det, utan vi måste försöka bryta smärtan och sen såklart försöka komma underfund med vad det är som gör så ont.

Satt så blev det. Jag var inne på akuten till kl.11, men kom inte in på någon avdelning förrän kl.17 på eftermiddagen. Det var verkligen kaos den dagen på akuten. Det var folk överallt och det var en sån himla överbeläggning. Det var verkligen svårt att få till en sängplats, men tillslut fick jag i alla fall komma till avdelningen MAVA (medicinska akutvårdsavdelningen).

Fortsättning följer..

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229