Vad var det som hände!? - Vecka 1 på sjukhuset

Första delen av "Vad var det som hände!?" finns att läsa här. Den handlar om hur det var under dem första 2 veckorna då allt började i somras här med värken i vänster underben. Jag har valt att dela upp det i flera delar, för att det ska bli lättare för er att hänga med och inte bli så extremt långa inlägg. Så här kommer andra delen.

Det var på tisdagen den 2/7 som jag blev inlagd på avdelningen MAVA (medicinska akutvårdsavdelningen). Jag fick äntligen komma dit och få ett rum kring kl.17 efter att ha varit på akuten större delen av dagen.
Det hade varit extremt högt tryck av patienter den dagen, så det var därför det tog sådan tid innan jag fick en plats på en avdelning. Eftersom det var sådan brist på platser över hela sjukhuset. Men tillslut fick jag i alla fall komma till MAVA och bli inlagd där.

När jag först kom dit var det en jättegullig sjuksköterska som skrev in mig. Eller hon frågade en hel del frågor kring min hälsa och om jag hade några allergier, samt vad jag var där för. De försökte även hinna fixa lite mat till mig eftersom det var middagsdags, men pga all min allergi var det inte helt enkelt, men jag hade tur att de tillslut fixade det.
Vi hade ju inte ätit sen frukost, så det var gott med lite mat då kan jag säga. För det ända vi annars har fått i oss var bara en varsin korv med bröd som Anna kom förbi med till mig och Elin (assistent & vän) på akuten efter att hon hade slutat jobbet där på eftermiddagen. Så vi fick i oss någonting.

Vilket som, efter att jag och sjuksköterskan på avdelningen hade pratat klart kring själva inskrivningen så var det dags att få dit en kanyl. En infart så jag skulle kunna börja få det smärtstillande droppet som jag hade väntat på hela dagen. Men det var inte helt lätt. Såklart ville inte mina kärl vara på min sida och samarbeta, men på tredje försöket så lyckades vi få dit en kanyl i ena armvecket, och då kunde jag äntligen börja få droppet. Så det var en lättnad och skönt att jag äntligen kunde börja få det. Sen tog det en liten stund innan jag började känna av att det började hjälpa lite på udden av värsta smärtan, men det kändes ändå inte som att det hjälpte tillräckligt.

Det som var ett stort problem sen under första veckan på sjukhuset var att få dit en bra infart på mig. En kanyl som fungerade, med tanke på att jag var så beroende av att den fungerade.
Det vi hade emot oss lite var att vi inte visste hur länge den kanylen jag fick skulle lyckas hålla sig innan kärlet skulle gå sönder, och innan jag skulle hinna få dit en annan mer hållbar typ av infart. För om den gick sönder eller rättare sagt om kanylen slutade fungera så skulle det resultera i att jag inte skulle kunna få medicin. Alltså inte kunna få det smärtstillande droppet.
Så det var jag lite nervös över, eftersom jag verkligen behövde det där smärtstillande droppet pga värken.

Men som tur var så hade läkaren som skrev in mig redan på akuten skrivit en remiss till narkosen för att jag skulle få en mer hållbar infart som heter långtids-pvk. Alltså en infart som kan sitta betydligt längre än en ”vanlig” pvk, även kallad kanyl. En långtids-pvk är en infart som man sätter i överarmen på insidan i ett större kärl, och den läggs av en narkosläkare. De ville att jag skulle ha en sådan med tanke på hur svårstucken jag är och pga hur besvärligt det tidigare har varit kring mina kärl.
Därför var de snabb med att försöka ordna så jag skulle få en sån så fort som möjligt innan jag skulle hinna bli alltför sönderstucken.

Det vi då dock inte visste var att vi aldrig fick dit någon långtids-pvk. Det är något som tidigare aldrig har varit ett problem. Utan det som i så fall har varit ”problemet” har varit väntan inför att en narkosläkare ska ha tid att lägga den. Sen har det även varit lite svårt tidigare med den här balansen kring hur lång man tror sjukhusvistelsen kommer bli, är det värt det eller kommer den "vanliga" pvk:n hålla så det inte är någon idé att försöka sätta dit någon annan osv. Men den här gången valde dem i alla fall att försöka få dit en mer hållbar infart på en gång.

Men den här gången fick de verkligen inte dit någon. För vi gjorde försök två dagar på rad, men ändå gick det inte. Först blev det tre försök ena dagen tills jag var så pass stucken och blå så det inte gick att fortsätta. Så då till dagen därpå ville de vätska upp mig med dropp för narkosläkaren misstänkte att jag var lite uttorkad och att det gjorde att mina kärl blev så tunna och bara gick sönder. Men trots att vi hade gjort det inför dag två så hände exakt samma sak igen. De försökte ytterligare tre gånger men det gick inte den här gången heller. Så då tog de tillslut beslutet om att det bästa nog vore för mig om jag fick en cvk som även var tunnelerad för att minska på infektionsrisken så gott det gick.

En cvk är en infart som man lägger uppe vid halsen i stora halspulsådern, och det var ett betydligt större ingrepp. För det var något man gjorde på operation. Så den lägger man uppe vid halsen och sen drar man den ”slangen” (för den var ändå rätt tjock) en bit under huden så den stack ut någon centimeter nedanför nyckelbenet. Det är det man kallar att man tunnelerar den när man drar den under huden. Men det gick bra. Det gick verkligen över förväntan måste jag säga, så det var skönt!

Men jag var väldigt nervös inför att lägga den i och med att jag tyckte det kändes obehagligt att de skulle vara uppe vid halsen och greja. Dessutom under lokalbedövning. Därför var det skönt att jag i efterhand ändå tyckte det gick bra. Sen innan de besluta att jag skulle få den tunnelerade cvk:n så pratade dem även om ifall jag skulle ha fått en picc-line. Det är också en större infart men ändå mindre än den jag fick. Det är ett mellanting mellan en långtids-pvk och en cvk kan man säga. Men i och med att jag hade blivit stucken så många gånger redan i överarmarna och var helt blå av blåmärken så gick det inte. Därför blev det den tunnelerade cvk:n istället.

När väl sen cvk:n var lagd (den fick jag den 5/7, en fredag) och den fungerade som den skulle så blev det en himla lättnad för mig. Jag hade då äntligen fått en fungerande infart där jag hela tiden kunde få det smärtstillande droppet så länge jag behövde det, samt att de även kunde ta blodprov ur den vid behov utan problem. Det var verkligen jätteskönt! För efter det behövde jag inte bråka med några fler infarter eller med att bli stucken hela tiden. Så det blev en himla lättnad och var SÅ skönt!

Sen något som också hände under just första veckan var att jag redan dagen efter jag hade blivit inlagd fick komma till en utav reumatologerna som var i tjänst på reumatologen. Hon kikade på mitt ben, vi pratade om hur det hade varit senaste tiden, samt om de på reumatologen kunde ha någon aning om vad det onda kunde bero på.
Hon skulle rekommendera att de skulle göra en röntgen. Nästan helst en magnetkameraundersökning eftersom det redan hade gjorts en slätröntgen (vanlig röntgen), samt att en ortoped nog också skulle behöva kolla på benet. Det eftersom jag hade ont på ett rätt oförklarligt ställe. Så det skulle hon skriva till den läkaren på MAVA som hade bett om deras kunskap och utlåtande från reumatologens håll.

Sen var det natten till den dagen då jag fick den nya infarten som min kanyl började krångla. Det var precis på håret att den fungerande. Så då kom en narkosläkare för att försöka sätta en ny kanyl. För de hade skrivit i min journal att det inte ens var någon idé för någon annan än de på narkosen att försöka sticka mig. Men trots det fick de ändå inte dit någon.
Så då bestämde den narkosläkaren att det bästa för mig då nog var att jag fick en nervblockad i benet. Just pga att jag hade börjat fått mer ont och det bara var en tidsfråga innan min kanyl som jag hade skulle sluta fungera. Men så jag skulle ha något typ av "skydd" eller hur man ska säga när de väl hände. Ifall det skulle hända. Men som tur var så slutade kanylen aldrig sluta fungera helt innan jag hann få den tunnelerade cvk:n dagen därpå. Så det var extremt skönt. Nervblockaden gjorde nog också lite att jag kunde släppa lite på oron ifall kanylen skulle sluta fungera helt och hållet. Sen blev det inte att den täckte all värk jag hade, men den lindrade lite extra i alla fall.

Jag gör det här för att det ska bli bättre

Men usch vad nervblockader inte heller är rolig att lägga, även om det är för en stund som är jobbig. Men något jag alltid försöker tänka när jag ska göra något som gör ont eller man ska göra något man vet gör ont, då brukar jag försöka motivera mig med att: ”Jag gör det här för att det ska bli bättre”. Det brukar hjälpa lite i alla gall så man kan motivera sig själv till att stå ut. Ett litet tips som kanske kan hjälpa er som också måste stå ut och göra saker som är mindre roliga och gör ont.

Fortsättning följer..

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229